Nu är det jul igen, och julen varar väl till…

Idag funderade några av Sveriges Radios programledare på hur länge vi kan sjunga och spela julsånger. Förslaget var att idag var sista dagen för dessa melodier och texter. Detta uttalande får mig att skriva dessa rader. För julen varar inte till påsk, och inte heller måste vi sluta fira jul idag, även om många gör det.

Jul. Högtid med stor familjeprägel och för många, men långt ifrån alla, en höjdpunkt på året. Mat, klappar och resor hem eller bort gör det till en enorm konsumtionsexplosion. Men julen handlar egentligen om något annat. Om Jesu födelse. Om att ungefär nio månader efter att ett barn blir till föds det in i denna världen. Om att det barnet som kom till en liten enkel familj i Israel för omkring två tusen år sedan var och är något alldeles speciellt. Bibeln berättar att bebisen skulle vara en regent över ett annorlunda rike. Ett ljus i mörkret och en fredsskapare. (Läs bland annat i Matteus 1-2, Lukas 1-2 och i Jesaja 9:2-7 om detta.) Denna händelse och person har förvandlat mitt och många andra människors liv, läs till exempel vad Sebastian Stakset skriver på SVT Opinions adventskalender.

Jesus föddes inte den 25 december och Bibeln säger inte att vi ska fira jul. Men så har det blivit för många av oss. Dels på grund av firandet av tillblivelsen i Marias mage samt att det finns en Skapare bakom allting. Men också för att det samtidigt som tron på Jesus fick officiell ställning fanns en romersk fest till solens ära, vilken kombinerades med att fira födelsen av Messias, räddaren från Gud själv.

Som jag tidigare skrivit är advent en förberedelse. Julen börjar, som jag ser det, på kvällen den 24 december. Fram till dess handlar det om att ställa i ordning. Men för många är julen slut redan den 25:e (då vissa fortsätter med sin tillbedjan på mellandagsrean), eftersom man inte har en relation eller kontakt med vad det är som egentligen firas. Barnet i krubban. Föräldrar som inte hade de bästa omdömena från omgivningen. Änglar på besök. Sånger till Herrens ära. Herdar som blir ögonvittnen. Vetenskapsmän på långresa. En härskare som absolut vill behålla makten. Gåvor som blir till hjälp för utsatta flyktingar i främmande land. Allt för att pojken var något utöver det vanliga.

I Sverige har julafton blivit den stor dagen i julfirandet. Flera andra kulturer och språk hyllar den nyfödde den 25:e. För många andra är det trettondedag jul som är tidpunkten för firandet. Det kallas även Epifania, vilket betyder uppenbarelse. Gud blir synlig för mänskligheten genom barnet som fötts. Ursprunget till detta finns också i mötet med annan tro.

Och nu skulle vi kunna tänka att julen är slut. Men hos oss finns också tjugondedag Knut, den 13 januari. Även här finns koppling till annan tro, för en av teorierna kring denna dag är att den var ett försök att konkurrera ut vikingarnas vinterblot som inföll då. Traditionellt har granen nu kastats ut under festligheter, gärna med barnen, och så är julen avslutad. Eller… nej vi tar inte lilla julafton nu…

Så, om vi börjar för tidigt är det risk att vi slutar redan innan festen börjat.

Fira att Gud blev människa. Fira att ljuset alltid är starkare än mörkret. Fira att Gud vill vara med oss i våra liv. Varje dag. Var glada och tacka Herren. Ge vidare av allt det goda du har fått.

 

 

Skrivet med stöd av Martin Modéus bok Tradition och liv (Verbum).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *