Månadsarkiv: mars 2015

Ge det vidare!

Backhoppningen i Sverige håller på att helt försvinna. Detta trots Janne Boklövs framgångar och förnyande av sporten för några decennier sedan. Satsningar på nya anläggningar som skulle behövas uteblir för att det saknas människor som vill vara med och och hoppa. Och för att få människor som är med och hoppar behövs det fungerande hoppbackar.

Hur ser det då ut för Guds församling i vårt land? Statistiken är inte någon glädjekalkyl, för under tio år i början av 2000-talet avslutades i snitt en frikyrkoförsamling i veckan (studie av Øyvind Tholvsen). Urbaniseringen är en av de största orsakerna.

Barnkonferensen i Jönköping medverkade den norska pastorn Egil Svartdahl, vars bok Ge det vidare – en församling för alla generationer precis kommit ut på svenska (Libris). Denna bok innehåller mycket hopp och vägledning för att se hur församlingen kan leva vidare och växa i föränderliga tider. Dagens Carl-Henric Jaktlund har också skrivit om detta.

Jag håller med om att en församling för alla generationer är en dröm. Självklart är det en utmaning på landsbygden där unga människor ofta flyttar för att inte komma tillbaka. Svartdahl visar med tydlighet hur vi som människor mår bra av att få vara tillsammans, och att det är väsentligt att vi som församlingar vakar över att ge utrymme och plats för kommande generationer. Det kan inte alltid förbli just som jag och mina jämnåriga vill ha det gällande uttrycksformer med mera. Även om det kan finnas skäl till inriktning på vissa åldrar eller intressen behöver församlingen formas som en helhet där alla får vara med och tillsammans bekänna och tjäna Herren Jesus i sin vardag.

Varje generation har ett ansvar för att nå sin ålder med evangeliet, menar författaren. Jag instämmer, men vill också tillägga att vi som är föräldrar har huvudansvaret för att våra barn blir de lärjungar som Gud vill, och det gör vi genom att vara förebilder. (Detta berör även Svartdahl, men har medvetet största fokus i denna boken på kyrkan som ett hem.) Tänk om vi alltmer kunde bli så generösa att vi delar med oss vår tid, stöttning och uppmuntran så att vi blev en stor rörelse med relationer där vi lärjungatränas/-ar. (2 Tim 2:1-2) Tänk om vi genom att arbeta tillsammans kunde omfamna många fler människor i våra familjer och församlingar.

Vi som är yngre behöver lära oss att hedra de äldre. Idag har det blivit ovanligt, och det är inte välsignat. Samtidigt har äldre generationer allt att vinna på att ge ansvar vidare till nya människor. Detta innebär en risk, men ger också utrymme för församlingar att hitta nya vägar att gestalta de goda nyheterna genom Jesus. För om en äldre generation fortfarande har kraften kvar kan de vägleda, korrigera yngre personer utifrån sin rika erfarenhet.

Ungdomar kommer att vara med i de sammanhang där det finns vuxna som bryr sig och som verkligen vill ge vidare till andra människor. Guds Ande vill hjälpa oss att kommunicera och bli förstådda när vi lever och berättar de goda nyheterna.

Noterar när jag jobbar med detta inlägg att Per-Olof Eurell skrivit boken Från generation till generation – Konsten att överföra tron till barn och barnbarn (Livets Ords förlag). Den handlar om hur vi kan ge vidare tron till kommande generationer,  hur detta kan gå till och hur viktig familjen är i Guds plan för våra liv. Jag har även observerat att rockgruppen Jerusalems pågående turné går under namnet Father2Son (från fader till son), om att ge vidare till nästa generation det vi funnit i Jesus. Spännande att Gud verkar på flera olika sätt samtidigt.

Jag rekommenderar som ni säkert förstått Egil Svartdahls bok varmt! Vi behöver upptäcka Guds möjligheter för våra liv och församlingar idag!

Nu har jag sett Leslee Udwins dokumentär Indiens dotter. Jag blir riktigt arg, ledsen och frustrerad. Men jag vill se bortom det elände som finns och drabbar så många människor varje dag.

Dokumentären som sändes på Internationella Kvinnodagen den 8 mars finns ett tag till på SVT Play. Även om den är välgjord och respektfull i sin skildring vill jag ändå föreslå att du tänker till innan du tittar på den. Det som speglas är fasansfullt.

Bakgrunden till dokumentärfilmen är den grymma och hänsynslösa gruppvåldtäkt som 23-åriga Jyoti Singh utsattes för den 16 december 2012 i New Delhi, Indien. Allt skedde på en privat buss som körde omkring på stadens gator med förövare som var våldsamma och kraftigt berusade. En av de sex männen var under 18 år, vilket påverkade den fortsatta rättsprocessen. Efter några veckors behandling och flera stora operationer avled Jyoti, vilket läkarna verkar ha anat redan från det att hon kom in till akutmottagningen.

Redan dagen efter övergreppet blev det stora protester på gatorna i Delhi och vidare till andra städer i Indien. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, likt droppen som får fördämningen att brista. Mycket av detta var och är kopplat till den utsatthet, ojämlikhet och tröga samhällsförvandling som särskilt kvinnor känner av i Indien och runt om på jorden.

I filmen intervjuas olika personer. Allt från Jyotis föräldrar och en vän, sakkunniga, poliser och aktivister, advokater till de dömda männen, samt en av dem som var med och som själv säger att han endast körde bussen (för avsaknad av tillstånd för denna intervju i fängelset har filmen kritiserats). Dokumentären skulle ha visats i nationell indisk TV med förbjöds, vilket visar på den komplexa situation allting befinner sig i.

Uttalanden som görs är häpnadsväckande, inte bara av den dömda mannen, utan kanske särskilt från advokater och poliser.
Vi har den bästa kulturen. Här finns ingen plats för kvinnor.
– Delhi är en väldigt trygg och säker plats. Även för kvinnor.
Och då har jag ändå inte tagit med det värsta.

I mötet mellan tradition och förnyelse finns uppenbar risk för konflikt. Indien har förvandlats oerhört fort på mycket kort tid och det märks i skildringen. Men det som också blir tydligt är hur människor ur liknande omständigheter kan bli så olika. Både Jyoti och de som mördade henne kom från fattiga förhållanden, med dåliga framtidsutsikter och förhoppningar. Men hon hade satsat allt hon hade, arbetat hårt, fått full stöttning från sin familj och var vid övergreppet snart färdig läkare. Vilken skillnad mot den som inte har någon ånger utan verkar tycka att det som männen gjorde var deras rätt!?

Att så många tjejer dödas redan i mammas mage just för att de är tjejer är en skam. Oavsett var det sker.

Jag vill med dessa rader inte förmedla missmod, att det är omöjligt att leva i denna världen. Nej, jag vill uppmana oss alla att se vilket ansvar vi har för os själva, våra närmaste och för det samhälle vi lever i. Om du lever tillsammans med andra har du en uppgift att ge dem mer hopp, självförtroende och en ljusare framtid. Ge liv åt drömmar om ett bättre liv, om att vi kan få vara med och påverka även om det verkar hopplöst idag. Genom våra livs exempel – attityder, ord, handlingar samt tomrummet av dem – ger vi vidare något som inte bara kommer att prägla våra barn, utan också alla dem som vi och våra barn möter idag, imorgon och så vidare.

Gör ditt bästa för att se alla barn omkring dig som viktiga, värdefulla och vackra. Gud har skapat dem helt unika och underbara. Tjejer eller killar, äldre eller yngre – älska dem, ta hand om dem och hjälp dem att upptäcka livet på riktigt.

Allt detta handlar inte bara om Jyoti eller om Indien. Det handlar om oss alla och vilken värld vi och våra barn ska leva i. Låt oss leva i ljuset, lysa på varandra med kärlek och godhet. Då blir världen en lite bättre plats att leva på.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

Inspirerad efter barnledarkonferens

Nu har vi kommit hem. Vi drygt 1300 barnledare från olika kyrkor i landet som samlades i Jönköping i helgen som gick. Jag gläds över:

  • JESUS
    Han är hopp i hopplöshet, en väg för generationer, mening nu och för framtiden, liv för barn och för familjer. Jesus är alla människors ljus i mörkret!
    Vi får vara med och berätta om de goda nyheterna som finns i böckernas bok, Bibeln, om livet med Gud idag.
  • Tillsammans
    Vi kom från olika kyrkor, olika sammanhang, olika städer. Men vi möttes med samma längtan – Jesus till barnen. Men den gemensamma riktningen kommer vi att med Guds hjälp och kraft att förvandla liv.

    Det är en stor förmån att få vara ledare tillsammans med andra. Jag har denna enorma glädje i Korskyrkan Uppsala.

  • Utrustning
    Livet med Jesus och barnen innehåller allvar för det spelar avgörande roll. Det handlar om att hitta rätt vägar och redskap för uppdraget. Vi får ta del av det som Gud har gett oss, lämna det som blivit fel till Herren, ta emot av hans styrka för att kunna gå vidare med budskapet om fred (Ef 6:10ff). Helgen som gick var verkligen ett tillfälle att utrustas.

  • Fest
    Att söka Gud, utrustas för uppdraget att förmedla Jesus till barnen, betyder fest! Vi lever med honom som besegrat döden, ondskan och synden. Vi går med den som känner oss alla vid namn. Gud låter alla få vara delaktiga i festen inför den högste och i kärleken som förvandlar människor omkring oss. Det var underbart att tillbe, lovsjunga, upphöja Kompisen, Pappan, Mamman – med stor bokstav! I detta kan barnen verkligen lära oss äldre massor.
  • Bön
    Som föräldrar och ledare har vi ett stort ansvar för de vi har omkring oss. Därför är det så viktigt att vi kommer ihåg att Gud är med oss, i stort, svårt och i smått. I vardagens utmaningar, kamp och glädjestunder. Till Herren får vi komma med våra rop, förtvivlan, behov, tacksamhet och jubel. Herren hör oss när vi ber.

Nätverket bakom konferensen skrev tillsammans om att alla barn har rätt till sin egen tro på tidningen Dagens debattsida. Dess ordförande Olof Edsinger har också bloggat om konferensen på Efter Kristus.

Jesus till barnen

Världen är full av elände, smärta, lidande, meningslöshet. Många människor befinner sig i krig, våld, hat, utan hopp. Stora skaror saknar mat och vatten för det dagliga behovet, samt lever utan hem och kläder på kroppen.

I samhället finns mängder med utmaningar, varav en del verkar omöjliga att lösa.

Men jag är övertygad att det finns ett hopp, ett ljus i mörkret.

Och det är därför jag och mer än 1300 andra åker till Jönköping i helgen på barnledarkonferens.

För jag och vi tror att vårt enda verkliga hopp finns i Jesus. Och jag tror att vi behöver ännu mer ge detta hopp vidare till alla människor. Och för framtiden påverkar det att vi ger det till barnen idag.

Hotfullt lotteri

Just nu pågår Purimfesten, till minnet av hur det judiska folket blev räddade undan faran som hotade dem. Den ondskefulle Haman kastade lott om vilken dag som den judiska folket skulle förgöras. Historien finns i Esters bok i Bibeln. Här kommer några rader utifrån min läsning igår.

Berättelsen är storslagen. Maktkamp, intriger, hat och kamp finns med. Skönhet, kärlek och äktenskap likaså. Vem som äras och upphöjs är ett tydligt perspektiv. Vilka lagar och regler som gäller behandlas också i boken.

Det finns två versioner av detta skeende, en hebreisk och en grekisk, där den sistnämnda har med mer inslag av tro på Gud genom till exempel bön.

Jag blir påmind under min läsning av

  • betydelsen att inte hata andra människor och folk, speciellt judarna. Berättelsen om Ester visar hur antisemitism funnits väldigt länge och tyvärr är det ett fortsatt problem, se till exempel Uppdrag Granskning.
  • hur viktigt det är att lita på Gud i alla livets lägen.
  • hur våra liv kan få avgörande konsekvenser för andra, ja kanske som för Ester för många andra.
  • hur avgörande det är att ära Gud och inte sig själv.

Låt oss ta tillfällen att fira livet. Och låt oss älska alla folk.

Imitera

Utan att tveka kan jag säga att det är en stor glädje och förmån att få bli förälder. Men. Det finns också andra delar och olika åldrar har sin respektive utmaning.

Det finns så mycket spännande med att bli och vara förälder. Men det finns också det som är svårt – som oro, ovisshet, att lära sig något medans vi har det fulla ansvaret som föräldrar. För det är ju inget vi gjort innan vi blir det. Personer har olika fallenhet för allt vad det innebär. Alla har vi säkert saker att jobba på. För mig är tålamod en av de uppenbara sakerna, det behöver jag verkligen mycket mer av. Då är det tacksam att det finns tålamod att ta emot. (Gal 5:22-23)

Spännande är att se hur barn härmar sin föräldrar. Tar efter och imiterar. Det gäller ju både goda vanor och ovanor. Tydligt är att barnen gör som vi gör, och inte som vi säger.

För vår äldsta är det nu en period full med aktivitet. Katten Linus, Pandan och nallarna får mat lagad (av olika slag), blir ammad, nattad, och tränad att sitta på pottan. Dottern hjälper till så mycket hon får och kan med disk, städning och annat. Allt till sina föräldrars glädje och prövade tålamod.

Jag tänker att så ska det vara. Att barnen är med och härmar, lär sig om livet i vardagen. Och jag ser det som att i detta ligger vår uppgift som föräldrar och vuxna: att visa på livet, närvarande ge uppmärksamhet och kärlek. Lyssna och fascineras, och säga till om och om igen när det bli fel.

På liknande sätt är det för oss alla som följer Jesus. Vi är kallade att imitera honom, alltmer likna hans person och liv. (Rom 8:28-29) Detta är vår riktning, en daglig utmaning. Så bra att vi har fått Hjälparen, den helige Ande, och får leva tillsammans med andra så att förvandlingen kan bli verklighet.