Nu har jag sett Leslee Udwins dokumentär Indiens dotter. Jag blir riktigt arg, ledsen och frustrerad. Men jag vill se bortom det elände som finns och drabbar så många människor varje dag.

Dokumentären som sändes på Internationella Kvinnodagen den 8 mars finns ett tag till på SVT Play. Även om den är välgjord och respektfull i sin skildring vill jag ändå föreslå att du tänker till innan du tittar på den. Det som speglas är fasansfullt.

Bakgrunden till dokumentärfilmen är den grymma och hänsynslösa gruppvåldtäkt som 23-åriga Jyoti Singh utsattes för den 16 december 2012 i New Delhi, Indien. Allt skedde på en privat buss som körde omkring på stadens gator med förövare som var våldsamma och kraftigt berusade. En av de sex männen var under 18 år, vilket påverkade den fortsatta rättsprocessen. Efter några veckors behandling och flera stora operationer avled Jyoti, vilket läkarna verkar ha anat redan från det att hon kom in till akutmottagningen.

Redan dagen efter övergreppet blev det stora protester på gatorna i Delhi och vidare till andra städer i Indien. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, likt droppen som får fördämningen att brista. Mycket av detta var och är kopplat till den utsatthet, ojämlikhet och tröga samhällsförvandling som särskilt kvinnor känner av i Indien och runt om på jorden.

I filmen intervjuas olika personer. Allt från Jyotis föräldrar och en vän, sakkunniga, poliser och aktivister, advokater till de dömda männen, samt en av dem som var med och som själv säger att han endast körde bussen (för avsaknad av tillstånd för denna intervju i fängelset har filmen kritiserats). Dokumentären skulle ha visats i nationell indisk TV med förbjöds, vilket visar på den komplexa situation allting befinner sig i.

Uttalanden som görs är häpnadsväckande, inte bara av den dömda mannen, utan kanske särskilt från advokater och poliser.
Vi har den bästa kulturen. Här finns ingen plats för kvinnor.
– Delhi är en väldigt trygg och säker plats. Även för kvinnor.
Och då har jag ändå inte tagit med det värsta.

I mötet mellan tradition och förnyelse finns uppenbar risk för konflikt. Indien har förvandlats oerhört fort på mycket kort tid och det märks i skildringen. Men det som också blir tydligt är hur människor ur liknande omständigheter kan bli så olika. Både Jyoti och de som mördade henne kom från fattiga förhållanden, med dåliga framtidsutsikter och förhoppningar. Men hon hade satsat allt hon hade, arbetat hårt, fått full stöttning från sin familj och var vid övergreppet snart färdig läkare. Vilken skillnad mot den som inte har någon ånger utan verkar tycka att det som männen gjorde var deras rätt!?

Att så många tjejer dödas redan i mammas mage just för att de är tjejer är en skam. Oavsett var det sker.

Jag vill med dessa rader inte förmedla missmod, att det är omöjligt att leva i denna världen. Nej, jag vill uppmana oss alla att se vilket ansvar vi har för os själva, våra närmaste och för det samhälle vi lever i. Om du lever tillsammans med andra har du en uppgift att ge dem mer hopp, självförtroende och en ljusare framtid. Ge liv åt drömmar om ett bättre liv, om att vi kan få vara med och påverka även om det verkar hopplöst idag. Genom våra livs exempel – attityder, ord, handlingar samt tomrummet av dem – ger vi vidare något som inte bara kommer att prägla våra barn, utan också alla dem som vi och våra barn möter idag, imorgon och så vidare.

Gör ditt bästa för att se alla barn omkring dig som viktiga, värdefulla och vackra. Gud har skapat dem helt unika och underbara. Tjejer eller killar, äldre eller yngre – älska dem, ta hand om dem och hjälp dem att upptäcka livet på riktigt.

Allt detta handlar inte bara om Jyoti eller om Indien. Det handlar om oss alla och vilken värld vi och våra barn ska leva i. Låt oss leva i ljuset, lysa på varandra med kärlek och godhet. Då blir världen en lite bättre plats att leva på.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *