Månadsarkiv: september 2015

Att göra det vi kan

Världen är en helt fantastisk plats – så vacker och fridfull, med familj, vänner, mat…
och samtidigt en totalt galen tillvaro där hat, våld, krig och oro råder för så många människor.

Vi har alla på ett eller annat sätt sett, mött och berörts av flyktingar som finns i och som lämnar Syrien och många andra länder för att hitta andra platser för sina liv. Barn reser utan sina föräldrar, föräldrar utan sina barn. Det är kris, mitt i vår tid, mitt i vår vackra värld.

Därför är det en strimma hopp att många här i Sverige och på andra platser är beredda att ompröva sin tillvaro, vad vi lever av och för. För jag tror att vi som människor ytterst sätt behöver leva för något som är större än oss själva – mer än jobb, resor, mat och boende. Om utsidan är än så fin, men insidan inte har riktning och mening… då saknas något avgörande.

Vi i Korskyrkan Uppsala kom genom en medlems initiativ med i Vi gör vad vi kan insamlingen till flyktingar på den grekiska ön Lesbos, som just nu via havets osäkerhet är en port in i Europa för många på flykt. På grund av det enorma gensvaret som mötte på detta blev vi tvungna att stänga vår insamling efter bara några dagar. Nu har vi fått vara med och förmedla sorterade kläder, skor, sovsäckar, hygienartiklar både till Lesbos och till flyktingboenden här i Sverige. Här följer en del av vårt tack till alla som varit med och hjälpt till:

Alla blev glada och oerhört tacksamma för dina gåvor. Din vilja att hjälpa till gör verkligen skillnad. Dina privata insatser är det som gör att ord blir till handling. Tack.
Varmt tack till de 60 ideella volontärerna som förra veckan sorterade allt i 82 olika kategorier för att komma till bästa nytta så snabbt som möjligt.
Detta är bara början. Nu börjar det mer långsiktiga arbetet och du behövs mer än någonsin i det.

Här följer några korta kommentarer.

  • SUPERHJÄLTAR
    Du är älskad, viktig och värdefull. Du kan få vara med och göra skillnad. Ditt liv spelar roll.
    Här i vår kyrka samlades föräldralediga med sina små barn, studenter, pensionärer, personer på väg till eller från sina jobb, de små gemenskaper vi kallar hemgrupper för att i handling visa sin omsorg och kärlek till andra människor. Flyktingar – ni är välkomna!
  • INITIATIV
    Det behövs någon som tar ett initiativ så att andra kan haka på. Det behövs någon som visar vägen och leder andra i deras liv och tjänst. Tack att du visade oss vägen!
  • SOCIALA MEDIER
    Nya tider kräver nya former. Idag är sociala medier (som facebook, instagram, twitter och så vidare) väldigt viktiga för att snabbt nå långt och brett.
  • GENSVAR
    Många människor vill vara med och hjälpa till. Därför är det viktigt att visa på hur de kan få vara det, och hjälpa dem att fortsätta på denna väg, för arbetet har som sagt endast startat. För den person som börjat vara med och ge kan få upptäcka att det inte bara handlar om givande och om mottagande. Det är så mycket djupare. Det handlar om att det bli formad som de människor vi egentligen vill vara, som de vi är skapade till. En mänsklighet som tillsammans bygger en värld som är värd att leva i, en tillvaro som fungerar, där vi möts i fred och försoning. Nu och för våra barnbarns barn.
  • HOPP
    Min vän Jesus kom med hopp. Att han ska komma tillbaka innebär att all ondska, alla övergrepp, alla krig, allt dödande, all flykt, allt elände – en dag ska vara över. Jesus ska döma i rättvisa. Sedan börjar den stora festen.

Jesus sa att de fattiga alltid kommer finnas bland oss. (Markus 14:3-9) Därför behöver vi inte oroas över situationen, men alltid vara redo att leva det liv som han kallar oss till. Vi får vara med och skapa världshistoria, göra skillnad i människors liv. Du och jag kan inte rädda alla – men vi kan göra det vi kan för att hjälpa och rädda så många som möjligt. Redan nu får vi smaka den härlighet som framtiden bär med sig när vi delar våra liv med varandra. En enda kropp, en enda mänsklighet.

Herre,
Låt ditt rike komma och din vilja ske.
Låt krigen ta slut, din fred och frid få råda.
Förbarma dig över oss alla, vi är en del i allt detta.
Led oss på dina vägar.
Amen.

den enda sanna vägen

Få saker skakar om som slutna grupper, särskilt om de har en religiös agenda. Den pågående programserien i SVT den enda sanna vägen behandlar just rörelser och grupper som av de flesta ses som märkliga och kanske farliga. Samtidigt finns det människor som tycker sig funnit mening och sammanhang just där, medans andra som ofta har lämnat kan berätta fasansfulla saker som verkligen inte sätter tro och liv i dessa grupper i något positivt perspektiv.

Jag gillar idén om att försöka skildra dem som står lite utanför, som är kritiserade och har dåligt rykte, just för att låta dem ge sitt perspektiv. Detta liknar ju tidigare Från Sverige till himlen, där personer med helt olika tro fick berätta om och visa sina vägval och sin vardag. Vad som är nytt i den enda sanna vägen är den tydliga riktningen på det som har dålig klang i media och bland allmänheten och som personer lämnat på grund av olika tvivelaktiga saker. Programmet vill möta de människor som säger sig ha funnit den enda sanna vägen, vilket är en utmaning i vår tid, vilken oftast hyllar helt andra förhållningssätt.

Hittills har vi fått möta en kvinna som hamnade i en nyandlig grupp i Indien, där barns plats stark ifrågasattes, och allting försvårades av att hon var i ett beroendeförhållande till sin dåvarande man och till gruppens ledare. En annan kvinna ger sin historia om hur nedbrytande tiden inom Scientologerna i USA var, och en kille berättar om hur han inte kunde vara kvar inom Jehovas vittnen på grund av sin sexuella läggning. Han fick helt enkelt välja att antingen vara kvar i rörelsen eller leva ett annat liv. TV-teamet har fått besöka, vilket i sig kan ses som ett nytt steg, Scientologerna och Plymouthbröderna. Ett inslag har gjorts om Knutby Filadelfia.

Med intresse noterar jag programledare Anna Lindmans kommentar om Plymouthbrödernas inställning: att vara med påverkar hela deras liv. Bibeln är det enda rättesnöret.
Deras avskildhet från omvärlden visar på ett verkligt annorlunda liv, lite liknande hur många kvinnor och män valt att bo i kloster och kommuniteter för att tjäna Herren Gud och sina medmänniskor med olika kallelser och på skilda sätt. Betoningen av den rena troende församlingen tror jag har många likheter med mitt eget sammanhang, även om vi har en annan inställning idag till skillnad från tidigare i historien.

Det är tydligt att människor och rörelser i denna serie granskas utifrån att de ses som annorlunda. Inslagen bygger på att det liv och de värderingar som det största antalet människor har i vårt land kan ses som normala och godtagbara. Ännu intressantare hade det blivit om personer som lidit på grund av det som det de flesta kallar vardag och samhälle hade fått vara med. till exempel de som hamnat utanför på grund av konsumism, hårda arbetsförhållanden, slutna gränser mellan länder och så vidare. Frågan som programmets inledning uttrycker: vad är egentligen en sekt? är värd att ställa i också helt andra sammanhang än de som speglas i serien.

Och som alltid finns det två sidor. Vad som är sanning kan beskrivas från väldigt olika synvinklar. Klart är att det finns både människor som funnit något för dem helt avgörande inom dessa rörelser, och att det finns andra som skadade med avsky och bitterhet lämnat för en annan frihet. Här vill jag helt enkelt fråga, frågor som i vissa sammanhang inte får finnas med:

  • hur ska ett ledarskap fungera, hur tar man emot kritik och hur ser en ledare till allas bästa?
  • hur sluten kan en grupp vara, som trots en positiv enhet och fantastisk närhet också innebär avskärmning från släkt, vänner och så vidare?
  • hur förhåller gruppen sig till frihet och sanning, vad händer till exempel när någon vill gå ur?
  • hur mycket får föräldrar och sammanhang påverka barnen som finns med?

Jag vet av egen erfarenhet hur positivt det kan vara att på finnas med i en liten grupp. Tillhörighet och gemenskap är vad jag skulle beskriva som oerhört betydelsefulla värden för alla oss människor. Samtidigt är jag både förälder och som pastor i en kristen församling andlig ledare. Jag inser att det finns risker och att de troendes gemenskap kan uppfattas på vitt skilda sätt.

En illustration av gemenskap jag mötte för några år sedan ser i min beskrivning ut som följer:

  1. Den kan bli allt för inåtvänd, alla står och håller varandra i händerna i en ring. Ingen kan komma in, för ingen har uppmärksamhet utanför ringen.
  2. Gemenskapen kan också bli för utåtriktad, med fokus på exempelvis ett uppdrag. Detta gör gruppen öppen för nya människor, men närhet och värme saknas. Ringen har vänts så att alla är riktade utåt utan att se varandra.
  3. En fungerande gemenskap har både en närhet mellan människor och ett intresse för att se andra och möta andra för att dela livet och dess olika värden. I detta fall har alla varsin hand förenade i mitten, och de andra händerna är riktade utåt.

Kanske denna bild säger något om när och vad vi ska reagerar på och agera mot. Det är viktigt att också påpeka att det finns så många aspekter av religion, gemenskap och vad som benämns som normalt i olika tider och samhällen. Människor kan få ohälsa på grund av en gemenskap och den press som regler och förhållningssätt kan leda till. Samtidigt finns det de som i sin ohälsa får uppenbarelser och syner, jag har mött dessa människor jag också.

Ett vanligt sätt att uttryck livet och avskildheten i mitt sammanhang är vi lever i världen, men inte av världen. Som troende lever vi alltså i ett annat rike mitt i allt det som är vår vardag av bilköer, shopping, löprundor, twittrande… Uppenbart är att det är en utmaning att behålla riktningen och inte hamna i diket, eller att över tid ha kvar den insatta kompassriktningen. Jag vill därför betona hur viktig kontakten med Jesus och andra troende är för att stå stadigt (Heb 12:1-3), men samtidigt hur avgörande våra relationer och kontakt med människor som inte delar vår tro är för att kunna leva sunt, ärligt och äkta och se våra liv berikade med så mycket. Om tron bara håller för att fira gudstjänst på söndagen, och enbart är för de redan initierade – då är det verkligen ingen tro som jag vill ha. Tro och liv måste enligt mig få innebära utrymme att ifrågasätta, tvivla och innefatta många olika vägar att växa. För den tro som jag har funnit – den håller och den bär mig. (Läs gärna Carl-Henric Jaktlund: Bara den vilsne kan bli funnen, Libris förlag.)

Min fru och jag vill av hela våra hjärtan dela trons liv med våra barn. Vissa skulle kalla detta felaktig påverkan som sträcker sig längre än den frihet som barnen bör ha. Men jag är som ni säkert förstår av en annan åsikt. Jag tycker det är helt naturligt att dela det vi funnit, att leva med den Gud vi bekänner oss till på ett så äkta och ärligt sätt som vi kan. Vår bön och förhoppning är att våra barn ska fortsätta att vara lärjungar till Jesus från Nasaret, men vi vet att det inte är helt upp till oss. Vi vill skapa en atmosfär i vårt hem där det är naturligt att välja Jesus, och helt ok att inte välja även om det skulle innebära en sorg. En av våra vanor är att fira söndagens gudstjänst. När vår treåriga dotter säger – Jag vill inte gå, får hon ändå följa med. FN:s Barnkonvention säger intressant nog att varje barn har rätt till andlig utveckling och välfärd (artikel 17, 23, 27, 32), samtidigt som den talar om vuxnas och samhällets ansvar för att inte övergrepp (även andliga) får utföras.

Det är skillnad mellan att påverka och att påtvinga. Jag tror att vi alla påverkar, och om vi försöker att avstå gör det ändå stor inverkan. Men vi ska aldrig försöka att forcera in våra barn i liv, beteenden och tro som förvränger dem eller gör dem illa. Vi ska visa dem på det goda som vi upptäckt och som vi följer. Det som för mig är Jesus från Nasaret, den enda sanna vägen.

TV gudstjänst – också för barnfamiljer

Jag tror att vi alla behöver goda vanor. Genom ett beslut om riktning kan vägen bli mycket lättare att gå, särskilt när utmaningarna kommer och distraktionerna blir allt flera. För livet är inte alltid en ljuvlig dans – den innehåller också sjukdom, pustande, ordnande och allt det som ingår i vår vardag.

Med goda vanor, ja till och med heliga vanor, kan vi bli och förbli de som vi är skapade att vara. Det kan hjälpa oss finna skydd och bevara friden för oss som familjer och personer. Så kan vi få vara med och göra det som Gud redan från början bestämt oss till (Ef 2:10). För vi måste inte göra allt som grannar, vänner och arbetskamrater gör. Ännu viktigare är att vara de vi är och leva våra liv utifrån det.

I vår familj har vi valt att prioritera söndagens gudstjänst. Vi tror att det är viktigt för oss och våra barn att tillsammans fira Guds härlighet, seger och makt och att få vara med andra människor som vill följa Jesus. Beslutet hjälper oss att gå vidare på vägen som Guds barn. Lärjungaskap handlar först och främst om att vara med och ge, mer än att få ta emot från andra personer, även om allt givande har sin grund i att Gud har älskat oss först (Matt 10:8, Apg 20:35, 1 Joh 4:7-11). Vi försöker självklart också i vårt hem och genom gemenskapen med andra leva livet med Herren Gud, och se hur vägen ser ut när vi går med Jesus, leds av Anden så att han får uppenbara sin godhet och kärlek, vilken vi får vara med och dela vidare.

Härom söndagen blev det dock inte som vi tänkt i vår grundplan. Vi var trötta och krassliga, så vi stannade hemma och tittade på en gudstjänst på SVT-play. Den visade sig passa bra för hela familjen, mer än jag hade tänkt mig innan. Så även om det inte alltid blir som vi tänkt oss, finns det vägar för livet med Gud. Herren som är Immanu El – Gud med oss – mitt i det som är just våra liv. Det gäller både när det mesta fungerar och när vi är sjuka och bara vill ligga kvar under täcket och sova vidare.