Dagsarkiv: 21 september, 2015

den enda sanna vägen

Få saker skakar om som slutna grupper, särskilt om de har en religiös agenda. Den pågående programserien i SVT den enda sanna vägen behandlar just rörelser och grupper som av de flesta ses som märkliga och kanske farliga. Samtidigt finns det människor som tycker sig funnit mening och sammanhang just där, medans andra som ofta har lämnat kan berätta fasansfulla saker som verkligen inte sätter tro och liv i dessa grupper i något positivt perspektiv.

Jag gillar idén om att försöka skildra dem som står lite utanför, som är kritiserade och har dåligt rykte, just för att låta dem ge sitt perspektiv. Detta liknar ju tidigare Från Sverige till himlen, där personer med helt olika tro fick berätta om och visa sina vägval och sin vardag. Vad som är nytt i den enda sanna vägen är den tydliga riktningen på det som har dålig klang i media och bland allmänheten och som personer lämnat på grund av olika tvivelaktiga saker. Programmet vill möta de människor som säger sig ha funnit den enda sanna vägen, vilket är en utmaning i vår tid, vilken oftast hyllar helt andra förhållningssätt.

Hittills har vi fått möta en kvinna som hamnade i en nyandlig grupp i Indien, där barns plats stark ifrågasattes, och allting försvårades av att hon var i ett beroendeförhållande till sin dåvarande man och till gruppens ledare. En annan kvinna ger sin historia om hur nedbrytande tiden inom Scientologerna i USA var, och en kille berättar om hur han inte kunde vara kvar inom Jehovas vittnen på grund av sin sexuella läggning. Han fick helt enkelt välja att antingen vara kvar i rörelsen eller leva ett annat liv. TV-teamet har fått besöka, vilket i sig kan ses som ett nytt steg, Scientologerna och Plymouthbröderna. Ett inslag har gjorts om Knutby Filadelfia.

Med intresse noterar jag programledare Anna Lindmans kommentar om Plymouthbrödernas inställning: att vara med påverkar hela deras liv. Bibeln är det enda rättesnöret.
Deras avskildhet från omvärlden visar på ett verkligt annorlunda liv, lite liknande hur många kvinnor och män valt att bo i kloster och kommuniteter för att tjäna Herren Gud och sina medmänniskor med olika kallelser och på skilda sätt. Betoningen av den rena troende församlingen tror jag har många likheter med mitt eget sammanhang, även om vi har en annan inställning idag till skillnad från tidigare i historien.

Det är tydligt att människor och rörelser i denna serie granskas utifrån att de ses som annorlunda. Inslagen bygger på att det liv och de värderingar som det största antalet människor har i vårt land kan ses som normala och godtagbara. Ännu intressantare hade det blivit om personer som lidit på grund av det som det de flesta kallar vardag och samhälle hade fått vara med. till exempel de som hamnat utanför på grund av konsumism, hårda arbetsförhållanden, slutna gränser mellan länder och så vidare. Frågan som programmets inledning uttrycker: vad är egentligen en sekt? är värd att ställa i också helt andra sammanhang än de som speglas i serien.

Och som alltid finns det två sidor. Vad som är sanning kan beskrivas från väldigt olika synvinklar. Klart är att det finns både människor som funnit något för dem helt avgörande inom dessa rörelser, och att det finns andra som skadade med avsky och bitterhet lämnat för en annan frihet. Här vill jag helt enkelt fråga, frågor som i vissa sammanhang inte får finnas med:

  • hur ska ett ledarskap fungera, hur tar man emot kritik och hur ser en ledare till allas bästa?
  • hur sluten kan en grupp vara, som trots en positiv enhet och fantastisk närhet också innebär avskärmning från släkt, vänner och så vidare?
  • hur förhåller gruppen sig till frihet och sanning, vad händer till exempel när någon vill gå ur?
  • hur mycket får föräldrar och sammanhang påverka barnen som finns med?

Jag vet av egen erfarenhet hur positivt det kan vara att på finnas med i en liten grupp. Tillhörighet och gemenskap är vad jag skulle beskriva som oerhört betydelsefulla värden för alla oss människor. Samtidigt är jag både förälder och som pastor i en kristen församling andlig ledare. Jag inser att det finns risker och att de troendes gemenskap kan uppfattas på vitt skilda sätt.

En illustration av gemenskap jag mötte för några år sedan ser i min beskrivning ut som följer:

  1. Den kan bli allt för inåtvänd, alla står och håller varandra i händerna i en ring. Ingen kan komma in, för ingen har uppmärksamhet utanför ringen.
  2. Gemenskapen kan också bli för utåtriktad, med fokus på exempelvis ett uppdrag. Detta gör gruppen öppen för nya människor, men närhet och värme saknas. Ringen har vänts så att alla är riktade utåt utan att se varandra.
  3. En fungerande gemenskap har både en närhet mellan människor och ett intresse för att se andra och möta andra för att dela livet och dess olika värden. I detta fall har alla varsin hand förenade i mitten, och de andra händerna är riktade utåt.

Kanske denna bild säger något om när och vad vi ska reagerar på och agera mot. Det är viktigt att också påpeka att det finns så många aspekter av religion, gemenskap och vad som benämns som normalt i olika tider och samhällen. Människor kan få ohälsa på grund av en gemenskap och den press som regler och förhållningssätt kan leda till. Samtidigt finns det de som i sin ohälsa får uppenbarelser och syner, jag har mött dessa människor jag också.

Ett vanligt sätt att uttryck livet och avskildheten i mitt sammanhang är vi lever i världen, men inte av världen. Som troende lever vi alltså i ett annat rike mitt i allt det som är vår vardag av bilköer, shopping, löprundor, twittrande… Uppenbart är att det är en utmaning att behålla riktningen och inte hamna i diket, eller att över tid ha kvar den insatta kompassriktningen. Jag vill därför betona hur viktig kontakten med Jesus och andra troende är för att stå stadigt (Heb 12:1-3), men samtidigt hur avgörande våra relationer och kontakt med människor som inte delar vår tro är för att kunna leva sunt, ärligt och äkta och se våra liv berikade med så mycket. Om tron bara håller för att fira gudstjänst på söndagen, och enbart är för de redan initierade – då är det verkligen ingen tro som jag vill ha. Tro och liv måste enligt mig få innebära utrymme att ifrågasätta, tvivla och innefatta många olika vägar att växa. För den tro som jag har funnit – den håller och den bär mig. (Läs gärna Carl-Henric Jaktlund: Bara den vilsne kan bli funnen, Libris förlag.)

Min fru och jag vill av hela våra hjärtan dela trons liv med våra barn. Vissa skulle kalla detta felaktig påverkan som sträcker sig längre än den frihet som barnen bör ha. Men jag är som ni säkert förstår av en annan åsikt. Jag tycker det är helt naturligt att dela det vi funnit, att leva med den Gud vi bekänner oss till på ett så äkta och ärligt sätt som vi kan. Vår bön och förhoppning är att våra barn ska fortsätta att vara lärjungar till Jesus från Nasaret, men vi vet att det inte är helt upp till oss. Vi vill skapa en atmosfär i vårt hem där det är naturligt att välja Jesus, och helt ok att inte välja även om det skulle innebära en sorg. En av våra vanor är att fira söndagens gudstjänst. När vår treåriga dotter säger – Jag vill inte gå, får hon ändå följa med. FN:s Barnkonvention säger intressant nog att varje barn har rätt till andlig utveckling och välfärd (artikel 17, 23, 27, 32), samtidigt som den talar om vuxnas och samhällets ansvar för att inte övergrepp (även andliga) får utföras.

Det är skillnad mellan att påverka och att påtvinga. Jag tror att vi alla påverkar, och om vi försöker att avstå gör det ändå stor inverkan. Men vi ska aldrig försöka att forcera in våra barn i liv, beteenden och tro som förvränger dem eller gör dem illa. Vi ska visa dem på det goda som vi upptäckt och som vi följer. Det som för mig är Jesus från Nasaret, den enda sanna vägen.