Barnen och nattvarden

I min tjänst som pastor har jag ett särskilt ansvar för barn och familj. Detta är fantastiskt spännande och ibland frustrerande. Barnen är så naturliga, har nära till glädje och oro, är ofta fyllda med nyfikenhet och har livet framför sig. Jesus vill verkligen vara deras vän, och han låter barnen få vara med och göra skillnad i världen genom Guds rike.

Tillsammans med några kollegor som jobbar med samma frågor inom Evangeliska Frikyrkan har vi pratat om olika teologiska och praktiska utmaningar. Dessa var bland annat frälsning, församlingsliv, gudstjänst, dop, nattvard, bön, Andens verk och gåvor, Bibeln, givande, mission och evangelisation. Av dessa fastnade jag för frågan om barnen och nattvarden, så nu har jag försökt skriva något på temat. Det finns redan flera mycket bra texter på svenska, som ni kan se i hänvisningarna. Kanske jag blir alltför kortfattad och otydlig i det jag skrivit, men här följer texten. Har du synpunkter, helt annan syn, frågor, respons av något slag – välkommen att höra av dig!

 

BARNEN OCH NATTVARDEN

Nattvarden är en viktig måltid för kristna, men med lite olika uttryck, betoningar och regelbundenhet. Den kommer från Jesus som säger att det är hans kropp och blod som lärjungarna tar emot vid deras firande av den judiska påskmåltiden. (Matt 26:26-29) Påskmåltiden förde tron och frälsningshistorien vidare från generation till generation. (2 Mos 12:1-28, särskilt 12:14, 26f.) Få beskrivningar av nattvarden finns i Nya Testamentet vilket är en av anledningarna till den mångfald som uppkommit. (1 Kor 11:17ff) Enhetens måltid har på detta sätt blivit splittrande.

Nattvarden är församlingens måltid och det är Jesus som inbjuder oss till den. Måltiden uttrycker att vi hör ihop och att vi tillsammans söker, tar emot och tillber den levande Guden. I de tillbedjandes sällskap kan vi lära oss att tillbe. I en atmosfär av bön, rannsakan och innerlighet kan också barn och unga få se hur Gud möter oss när vi sträcker oss mot honom. Söndagsskolan har i historien fungerat som en förberedelse, för att förklara tron och livet med Gud. Betoningen där har varit att förstå vad det är man firar. Det är viktigt att nattvarden inte får bli något vi gör av slentrian, utan den måste tänkas igenom och vara förankrad teologiskt.

Allvaret, boten, självprövningen och syndabekännelsen har ofta betonats. Men det bör också finnas utrymme för tilliten, tacksägelsen, festen och gemenskapen. Om så görs bör barnen kunna få större plats, och om de inte får ta emot nattvarden så i alla fall i gudstjänsten på andra sätt. Barnen kan verkligen visa vuxna hur vi kan be till Gud, tillbe och lita på honom. Att fira gudstjänst tillsammans som familj och som alla olika generationer i församlingen är mycket betydelsefullt.

För de flesta kyrkor är nattvarden de döptas måltid och bara prästen får leda måltiden. Ofta görs detta idag inkluderande så att man ger instruktioner, men inte avvisar någon vid själva firandet. I vårt baptistiska sammanhang har firandet av nattvarden gått från att vara slutet till öppet. Tidigare var det bara för troendedöpta, eller bara för de som är med i den lokala församlingen och vid församlingsmötet. Idag välkomnas ofta alla de som söker Jesus Kristus/vill ha med Jesus att göra/tillhör Jesus Kristus och vill leva i gemenskap med honom till måltiden. Ofta firas nattvard vid gudstjänsten första söndagen varje månad, men det finns också församlingar som firar varje söndag/vecka eller med annan regelbundenhet. I våra sammanhang kan den med församlingens förtroende leda nattvarden, som inte bara kan firas i gudstjänsten, utan också i hemmet, i husförsamling/hemgrupp. Ofta lämnar församlingar över beslutet om barnens deltagande vid nattvarden till föräldrarna, vilket kan skapa förvirring om olika familjer hanterar det olika.

Vi behöver som församlingar tänka till om vad vi tror och säger om nattvarden och om hur vi vill att den ska firas. Detta för att inte nattvarden ska förlora i betydelse på grund av andra val som vi gör, vilka ofta är pragmatiska. Vår teologi och praktik bör hänga samman, omkring barn, tro, dop, nattvard, församling, hur vi firar gudstjänst och är tillsammans inför Gud.

Några slutsatser:

• Nattvarden är en gåva från Gud, som Jesus gav till sina lärjungar, till sin församling.

• Det finns olika syn på nattvardens betydelse samt på vem som kan delta och vem som kan leda firandet. Oftast är nattvarden de döptas måltid.

• Nattvarden kan komma före dopet för att man vill tillämpa gästfrihet, så att alla som vill är välkomna till måltiden, och då även barnen. Ett annat skäl kan vara att barnen, just som barn eller genom familjen, redan räknas med i trosgemenskapen, förbundsfolket. (Det finns fler sätt att resonera kring detta utifrån, se hänvisningarna nedan.)

• Oavsett vår syn eller vårt bruk är det viktigt att pågående jobba med frågan, särskilt teologiskt. Det inbegriper bland annat frågor som: Hur tar vi emot det vi fått från Jesus? Hur kan alla, även barnen, få vara en del av Gudsfolket? Vad innebär vår syn på barnen för deras del i församlingens gemenskap och praktiker? Hur hjälper vi familjer i församlingen att vägleda sina barn omkring dessa frågor som rör tro på Jesus, dop, nattvard och församlingen?

FÖRSAMLINGSEXEMPEL:
Ryttargårdskyrkan Linköping, som är den församling inom Evangeliska Frikyrkan som tydligast jobbat med barnens deltagande vid nattvardsfirandet.

LÄSTIPS FÖR FÖRDJUPNING OCH VIDARE SAMTAL:

  • Josefsson, Ulrik. Barn, familj och gudstjänst. Sid 74-95 i Alvarsson, Jan-Åke (red.), Pentekostal barn- och familjeteologi. Institutet för Pentekostala Studier, Uppsala 2012.
  • Teologiska nätverket i Pingst. Herrens måltid. Pingst och Libris, Örebro 2005.
  • Sönnerbrandt, Marcus. Nattvard. Sid 111-129 i Eriksson, Halldorf, Molin (red.), Söndag: Gudstjänst i en ny tid. Libris, Örebro 2015. Hela boken är läsvärd för samtal och arbete omkring gudstjänst och delaktighet.
  • Nattvarden. Sid 23-26 i Gudstjänstboken. Libris, Örebro 2005.
  • Cruz, Rickard. Middag med Jesus. XP Media, Handen 2015.
  • Franzén, Bert. Guds försprång. Om barnen och Guds rike. Strit.com, Avesta 2006.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *