I säsong: tålamod och jordgubbar

Föräldraskap för mig handlar mycket om att gilla läget och lära sig hantera varje nytt steg dag för dag. Resan är ofta omtumlande och utmanande, men samtidigt full av glädje och överraskningar. På flera sätt liknar den vandringen som lärjunge till Jesus. Vart vi är på väg och vilka vi är återkommer ständigt som grundläggande bitar.

Vardagen är full av liv. Lugnt är det när våra små underverk sover. Men även då är kan det när som helst ändras genom att någon vaknar, drömmer hemskt, behöver välling, ny blöja eller saknar mamma eller pappa. Morgonen är oftast lite stressad, mest på grund av att jag sover för länge. Efter frukost och på med alla kläder bär det iväg till förskola och jobb för halva familjen, medans den andra delen stannar hemma tillsammans. Innan läggning ska lek, böcker, mat, disk, bråk och tandborstning hinnas med. Bland annat. Och så fortsätter det. Dag efter dag kommer denna gåva till oss: Livet. Och varje kväll övar vi oss på att säga – Hej då! God natt! Älskar dig!

Varje dag som går betyder att vi varit föräldrar en dag till. Vi är uppe i… 1272 nu. Så erfarenheten växer, men det känns inte alltid som om jag hunnit att växa med uppgiften. Tålamodet tar slut både mot mig själv och de omkring. Visst är Anden är hjälpare (Gal 5:22f) men det är ändå frustrerande. Jag vill att det ska gå fortare. Tack och lov får jag lära perspektiv och planering av hon som sitter här bredvid mig.

De Jesus-troende kallades för Vägen. Människorna var Vägens folk. På resa, upptäcktsfärd, mot nya mål. Jag tror att detta  perspektiv är så viktigt för att förstå vad det innebär och kunna formas som både förälder och lärjunge. Vi är inte klara, och blir det aldrig heller på denna sidan evigheten. Men tillsammans får vi forma en nådens och barmhärtighetens gemenskap som hjälper varandra, och då särskilt våra barn, att lära sig leva livet. Livet med Gud och med varandra. Livet som är just det; en gåva att ta emot i djup glädje och tacksamhet. Samt med ett stort finurligt flin bakom dörrposten.

Allting har ju sina säsonger. Vi ska gärna äta det som är moget för tillfället. Så är det också med våra barn. Vi behöver vara med dem där de är, även om det kan ändra sig blixtsnabbt. Så jag vill avslutningsvis bara uppmuntra er alla till vardagens upptåg, gnäll, tröst och fruktstunder. För som någon sagt: alla dessa dagar som kom och gick, det är livet. Och för övrigt är det jordgubbssäsong nu. På allting. Bara så att ni vet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *