En förälders oro och förhoppningar

Som föräldrar blir allt som sker kopplat till hur det påverkar våra barn. Det gäller allt från det som händer i närheten och annat som sker långt borta. Hur världen ser ut samt förändras har direkt koppling till mina älskade barns liv och välbefinnande. Jag som förälder vill det bästa för de små.

Med den senaste tidens övergrepp och sexuella ofredanden i Köln, Stuttgart, Hamburg, Helsingfors och i Kalmar och förra sommaren i Stockholm väcks många funderingar. Först att alla övergrepp självklart är fel och drabbar oskyldiga människor. Det är inte så Jesus vill att vi ska leva. Alla brott är fel och ger de utsatta och drabbade stor påverkan. Att tjejer och kvinnors utsatthet nu lyfts fram är väldigt bra så att vi som människor och samhälle ska kunna ge dem mycket bättre förutsättningar, ett annat liv. Tyvärr har många redan drabbats, och väldigt många lider i tysthet. De som blivit utsatta bör få all hjälp de behöver i sin situation.

Utifrån min tro bör alla, även brottslingar, bemötas med försoning, förlåtelse och erbjudas upprättelse. Frälsning är en av de vanligaste orsakerna till att en människa vänder om och hittar en ny framkomlig väg till ett bra liv utan brott. Därför önskar jag att vi samtidigt som vi tar itu med attityder och brottslingar, också ser människorna bakom dessa felaktiga handlingar och ger dem nya möjligheter.

För det andra går det att fundera på bakomliggande faktorer. Detta finns med i både polismyndigheter och medias rapporteringar, där flera olika vinklingar och perspektiv kommer in. En del menar att dessa händelser beror på kultur, en del på manligheten. Jag tror att det är mycket mer komplext än bara någon enstaka orsak. Självklart är det en utmaning att komma från en kultur till en annan, och när sättet att uppföra sig skiljer sig blir det ännu viktigare att få hjälp att komma in i det nya samhället. Kvinnosynen är urusel på många håll i världen. Jag menar att vi inte kan skylla på invandrare som grupp, eftersom det finns massor med problem också här i Sverige. Den som hört samtal mellan barn och ungdomar, sett konversationer på olika nätforum och tänker efter hur jämställdheten och synen på varandra är här förstår något av vad jag tänker på. Vidare är det naturligt att den person som inte har det stöd och den omgivning som den behöver lättare dras in i felaktigt beteende och i att normerna upplöses.

Inte heller fungerar det att enbart skylla på oss män. Kanske vi skulle kunna göra kopplingar till hur det är att leva faderlös och sakna förebilder, hur vi bygger upp förväntningar på hur vi bör vara samt på hur vi menar att samhället hålls samman och blir fungerande. Men då de absolut flesta män och kvinnor, oavsett vilken kultur man kommer ifrån inte begår sexuella övergrepp, räcker detta inte hela vägen. Självklart behöver pojkar och män få helt andra förebilder och utbildning för att vi ska kunna nå noll övergrepp i ord och handling.

För mig leder mina tankar om orsaker till något större. Att det faktiskt mitt i varje tragedi finns en koppling till det stora fallet (1 Mos 3). Till att mänskligheten har valt bort det goda för att kunna leva som vi vill. Som vi önskar, fantiserar eller hittar på. Och när Gud inte längre får vara Gud, då kan egentligen vad som helst hända, både för personer, samhällen och mänskligheten. Vi har aldrig längre än ett steg till ett misstag, vilket kan vända hela vårt liv omkull. Och om det inte finns givna ramar eller om det finns väldigt olika förväntningar, vilket jag anser att det gör i vårt samhälle idag, blir konsekvensen att ansvarstagande, hänsyn, medmänsklighet och respekt helt kan saknas hos människor och gemenskaper.

Vad gör jag då med allt detta? Jo, jag oroar mig, men försöker att inte göra det så mycket för mina barn som för alla andra barn som hamnat i skiten. Som börjat gå fel, som är vilse, som testar gränser och som desperat behöver vägledning. Där hoppas och ber jag att vi omkring ska kunna vara vettiga vuxna, och ta vårt ansvar för enskilda personer, för gemenskaper, för samhället. Det är ingen lätt uppgift eftersom den onde ofta försöker slå till mot de yngsta och minsta. De som är mest formbara och som inte bara finns nu utan för lång tid framöver. Att slå ut de unga och de som har ansvar för dem sker både här och i pågående konflikter runt vår jord.

 

Jag gråter med dem som drabbats, skadats, förlorat hoppet och tron på en framtid. Jag ber om besinning och räddning för de som begått och begår brott. Och jag säger: förlåt oss (män, människor, svenskar, jordbor) för vad vi gjort och vad vi gör! Herre förbarma dig. Kom till vår hjälp och frälsning!

Till slut tänker jag att vi som Guds barn är kallade att besegra det onda med det goda (Rom 12:21). Hoppet Jesus ger oss är starkare än allting annat, och det gäller både nu och för evigheten. Därför vill jag göra det lilla jag kan för någon så att hoppet får fortsätta visa vägen framåt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *