Den svenska teorin om kärlek

Vi tittade på den mycket intressanta dokumentären The Swedish theory of love av Erik Gandini på SVTplay. Den visar att vi i vårt land tillhör de mest extrema på jorden. Ensamhushåll, ensamma när man dör, ensamma i att söka bli förälder. Och allt med kopplingar till en önskan om att som individ vilja vara totalt oberoende av andra, och bara finnas i verkliga, äkta, fria relationer och (möjligtvis) fångas upp av samhällets skyddsnät. Syftet var gott, men resulatet har verkligen inte bara blivit så.

I vårt svenska samhälle har vi de mest individ och självförverkligande fokuserade värderingarna i hela världen. Detta blir en gigantisk skillnad för många som kommer hit från andra länder och kulturer. För så som vårt samhälle fungerar gör det ingen annanstans. Vi kollar på klockan mer än vi är upptagna med de människor vi har omkring oss. Vi söker efter de som är saknade, kanske i ett sökande efter mening med våra liv.

Varför är vi så olyckliga i vårt överflöd? Man kan inte gråta i någons armar, man måste ansöka om något istället. Men det finns de som går andra vägar, på olika sätt. Vilket jag ser som både bra och dåligt.

I Etiopien träffar vi läkaren och hans hustru som med mycket små medel förändrar livet för många människor. I Sverige behöver lmycket tid gå till rapportering och byråkrati, så trots modern teknik och medicin i tillräcklig mängd blir det mindre tid för patienter och medmänniskor. Besöket visar tydligt att livet kan levas tillsammans med varandra. Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella i Etiopien, säger doktor Erichsen.

Zygmunt Bauman får med sin vishet avsluta dokumentären. Lycka är inte ett bekymmersfritt liv, utan att man övervinner bekymmer och löser svårigheter. Vi risker att förlora vår förmåga att umgås med andra människor, när vi tränas att leva självständigt och oberoende. Att vara uppkopplad mot internet tar bort riskerna och gör att vi kanske tror att alla är eller ska vara helt lika. Vi behöver leva i ett ömsesidgt beroende av varandra.

 

En dyster och jobbig bild av vårt samhälle? Ja. Men jag tror att det är bra att se sanningen, veta var vi är, för då finns det goda möjligheter att hitta vägar som leder till mening och liv. Och jag tror att gemenskapen med Jesus och hans folk har något helt fantastiskt att erbjuda. Vänskap, tillit, hjälp, mod att vara de vi är. Förlåtelse, försoning, äkta kärlek.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *