Skratt och tårar

Vardagen innehåller både skratt och tårar. Glädjen finns i att vara närvarande med människor omkring oss. Att spela fotboll eller leka kull med barnen. Pyssla och prata. Ja, det gör att vi verkligen får skratta i våran familj. Det behöver inte alls vara svårt, snarare är det precis tvärtom.

Livet ger också utrymme för tårar. Tillsammans med några andra läser jag Guds löften till oss och vi ber om Guds ingripande i svåra situationer, som det är för många personer. Och jag ber med sångtexten: Gud vi ser en värld som behöver mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder. Och mer än någonsin behöver vi ditt hopp.

Men det är också glädjetårar för det som Jesus är och gör i människors liv. En skuldra blir helad, en värkande fot blir fri från smärta. En dyster prognos blir uppdaterat till något mycket, mycket bättre. Och läkarna vet inte varför. På väg hem från jobbet tackar jag Gud och gråter av tacksamhet. Vi får ge både det bästa och det värsta vi har till Jesus. Ingen annan än han kan omfamna, befria och upprätta oss som han.

Så ser jag det sista avsnittet om Kalle och Britas sökande efter annorlunda sätt att leva livet. Deras längtan efter ett annorlunda och äkta liv är tydlig i serien och jag tror att många känner igen sig, i alla fall gör jag det. Ofta kan vi hamna någon annanstans än vi ville och gå med en dröm om något annat och större. I sista avsnittet besöker paret Lesbos och möter migranter som verkligen fastnat i en jättesvår situation och volontärer som gör allt de kan för att hjälpa till, för att ge en människa en liten stund av glädje. Slutsatsen handlar om att det är så mycket bättre att vara och göra en insats för en annan människa än att bara leva för sig själv. Vi blir lyckliga av att hjälpa andra, när vi ger ut av det som vi har fått och delar med oss till våra medmänniskor. Mycket kan vi vinna om vi hittar dessa människor och dessa vägar till att leva generösa liv. För alla kan vi vara någon och göra något.

Mitt i detta tror jag att vi får be om och ta emot mer av Guds rike. När det blir vår vardag får vi verkligen leva i frid och äventyr på samma gång. Det är liv på riktigt. Där får skratten och tårarna plats, för vår Herre Jesus delar både vår överflödande glädje och gråter med oss.

Gå med Jesus. Det är absolut det bästa du kan göra.

Vi berättar om Jesus

Jag har läst Mikael Hallenius bok Det överflödande hjärtat – om evangelisation (Marcus förlag). Det är den andra i en serie av tre om tro på Jesus. Första boken handlade om andlig klarsyn/ urskiljning och den tredje kommer att beröra den kämpande tron.

Inriktning med denna bok och serie är fantastisk. Vi behöver tala om och uppmuntra till tro på Jesus och det livet som han inbjuder oss till. Jag har svårt att se något som är viktigare för oss som lärjungar och församlingar.

I Det överflödande hjärtat utgår Hallenius från Jesu möte med kvinnan vid brunnen utanför Sykar (Johannes kapitel 4). Författaren visar hur Gud på alla sätt och i alla tider vill uppenbara sig själv och sin godhet för alla människor. Och i detta uppdrag är vi alla Jesus-troende inbjudna. Att berätta om och peka på Jesus är alltså den helt naturliga konsekvensen av att ha mött Jesus och av att ha sett något av vem han är och kan göra. Boken innehåller inte listor på hur vi ska dela evangeliet med andra människor, men uppmuntrar oss alla att vara med i Guds räddningsaktion av världen.

Läs boken. Och dela de goda nyheterna om Jesus!

Värd kärlek och tillhörighet

Just nu går jag en fortbildningskurs i ledarskap . I denna veckans undervisning lyssnade och funderade vi på sårbarhet och äkthet utifrån Brené Browns forskning och berättelser. Jag tittade också på ett TED-talk med henne om styrkan i sårbarhet.

I detta påminde hon mig om att vår uppgift som föräldrar inte är att visa eller påpeka för våra barn att de är perfekta. Det viktigaste är inte att få in dem i rätta laget eller bästa skolan. Vad som är det allra viktigaste är att säga till våra barn: du är inte perfekt, välkommen in i livets kamp som du är skapad för.  Du är värd kärlek och tillhörighet.

När jag hör detta tänker jag på hur ofta och lätt jag har att se mina misslyckanden och tillkortakommanden som förälder, make eller vän. Jag blir uppmuntrad att släppa fler saker, mycket mera. Och jag tänker på Tomas Sjödins ord: Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt annat är en bonus. Det visar att vi ofta ser oss själva utifrån vad vi gör eller åstadkommer. Men än viktigare är leken, tillvarons ursprung och mål. Att vi får vara de vi är i gemenskap med varandra.

Så, låt oss leva öppet mot varandra, låt oss älska varandra så mycket som det går. Låt oss vara tacksamma och vara glada för det vi har fått. Du och jag är tillräckliga som föräldrar, låt oss lita på det också när det blåser motvind.