Jesus i varje berättelse

Här kommer ett tips på en mycket bra Bibel för barn, ja för hela familjen. Vi fick den från familjen Hughes, och nu vill jag tipsa vidare till flera andra.

Berättelse-Bibeln, varje berättelse viskar namnet Jesus (Semnos förlag) heter boken och är skriven av Sally Lloyd-Jones och illustrerad av Jago.

Även om vi inte läst alla berättelserna ännu så tycker jag verkligen om anslaget. Det centrala lyfts fram – att Jesus älskar oss och har kommit till vår räddning. Genom att få med detta i varje del av Bibeln stora berättelse ger det en hjälp för barnen och för oss som föräldrar att se sammanhang och kliva in i Guds historia. För i den får vi alla vara en del, vi är inbjudna att höra namnet Jesus varje dag och i varje situation, och själva få vara med och viska namnet Jesus vidare  till andra människor omkring oss.

Läs Bibeln, hitta tider, platser och en Bibel som öppnar er för hans nåd. Lyssna till Gud. Ta emot av hans liv och befrielse. Han älskar oss oändligt mycket. Jesus vill alltid det bästa för dig.

 

Uppdatering 6 juli 2018

Nu har vi i familjen läst ut denna Bibel. Och det jag skrev stämmer: den visar tydligt på Jesus och hur alla berättelserna och personerna har en viktig del i Guds stora berättelse – de goda nyheterna om Jesus som ger liv och räddning för alla som tror på hans namn. Vi få vara med och höra Jesu namn och sjunga det vidare.

Då får ni inte komma på mitt kalas!

I mina barns värld är det mycket lek och skoj, spring och skratt. Men det är också en del bråk och konflikter.

Ett sätt för mina och för andra barn att tydligt markera att nu gillar jag inte det du gjorde, nu är du verkligen inte min vän (fast det kan gå över på någon minut med förklaringar och förlåtelse) är att säga: Då får ni inte komma på mitt kalas!

Detta är en klar gränsdragning mellan vilka som är med och inte. De personer som gillas får komma på kalaset, de andra inte. Jag och min fru har försökt att använda denna spänning och de uppkomna konflikterna/bråken genom att tala om vad som är viktigt i vänskap, och i livet. Som människor kan vi göra det vi kan för att vara vänner med andra, men för att det ska fungera hänger det också på att den inbjudan tas emot och får ett svar tillbaka. Vi måste lära oss att hantera våra olikheter, vad vi säger och hur vi säger det, vad press, önskemål och bestämmande kan göra med oss och våra relationer. Det är omöjligt att bjuda hela världens befolkning på mitt födelsedagskalas, men det går att leva med goda vänner omkring oss.

Och på tal om fest. Och till den största Festen, den som redan börjat och som får sin fullkomning när Jesus kommer tillbaka, till den är alla människor inbjudna. Gud älskar alla och vill att vi alla tar emot kalas inbjudan. Herren säger: Välkommen med! Det vore så roligt om du ville komma.

 

Varje dag är ett nytt steg. Så även varje år.

Det är nu ganska länge sedan som jag växte på längden. Nu sker det mer på andra håll… Jag närmar mig 40 och även om en del tycker att jag ser ung ut (i alla fall när jag rakat av skägget) så är jag inte bland de unga längre. Visst kan vi känna oss unga och friska, eller så har vi dålig kondition och skulle gärna orka mycket mer. Jag tror att vi behöver se hur livet har sina olika skeden, och försöka finna vår plats och uppgift i varje steg vi tar. Det gäller både i relationer, mellan generationer, i församlingen, med arbete och uppdrag, vila och närvaro. För mig handlar det om att öva mig på att vara med våra barn. Att inte bara finnas i samma rum och miljö, utan om att klara av att aktivt vara tillsammans med dem som deras pappa. Nu och framöver. Det är min önskan i denna del av livet.

Här kan ni läsa en lysande krönika i Dagen av Josefine Arenius. Jag håller med – alla åldrar behövs! Släpp fram varandra. 

Pastorsbarn ;-)

Mina döttrar är nyfikna och vill veta mer. Mycket mer. Vi berättar, läser böcker, sjunger och tittar på olika program. I allt detta är vi med och visar på Jesus.

En gång på Kompisklubben (något som många andra församlingar kallar söndagsskola) svarade vår äldsta dotter på en av ledarens frågor. Hon gjorde det med självklarhet och glädje. Det är roligt att få vara delaktig och kunna följa med i berättelserna om världens frälsare och hopp. En av de andra föräldrarna kommenterade detta till mig med att säga:
-Pastorsbarn!

Jag vet inte exakt vad pappan menade med dessa ord, det gjordes med glimten i ögat, men jag tror att vi ibland lägger för stor betydelse vissa saker. I detta fall ordet pastor.

För jag tror att det inte bara är jag, som visserligen är pastor, utan alla vi människor som följer Jesus som har fått i uppdrag att ge tron och livet vidare. För oss som är föräldrar betyder det att vi har som vår uppgift att på alla sätt vi kan visa på och berätta om Jesus och leda våra barn in i det livet. Om vi inte lever i gemenskap med Jesus är det svårt att dela det vidare och inbjuda våra barn och andra till det. (Luk 6:39-40) Därför får vi varje dag inbjuda den helige Ande: – Kom! Vi får får öppna vår Bibel och läsa vad Jesus säger till oss: -Jag älskar dig! Du får leva i min vilja och plan. Vi får gensvara på Faderns omsorg och nåd genom att säga: -Tack. Din är äran i evighet.  

Låter det svårt? Känner du att ditt självförtroende inte räcker till? Jag vill uppmuntra dig att varje dag ta emot och leva av den källa som Gud har gett, det överflödande liv (Joh 10:10b) som vill fylla oss alla. Att dela tron vidare är inget tvång, det är en fantastisk möjlighet som vi steg för steg får växa i.

Ge det bästa du har, tron på och livet med Jesus, vidare till dina barn. Det spelar ingen roll vem du är, vad du sysslar med eller vilka gåvor du har – det viktigaste är att du lever med Gud och låter vardagen få vara platsen för det livet.

 

Pojkar, pojkar, pojkar!

Jag blir arg. Det är så frustrerande att ständigt få höra om och läsa om män som hotar, hatar, förlöjligar, utnyttjar, misshandlar och dödar kvinnor. Åldern verkar inte spela någon roll. Situation, bakgrund och land kan vara helt olika. Men problemet är detsamma: att någon eller några utsätts för allt det som de inte ska behöva utsättas för på grund av att de är tjejer.

Min uppfattning är att alla människor är skapade värdefulla, vackra och viktiga. Så älskade.

Början på problemet tror jag är när vi inte kan ta emot och ge denna kärlek vidare. När vi försöker kontrollera. När gensvaret forceras och bestäms på förhand. När en massa annan skit, elände och synd får fylla våra liv i stället för kärleken. När vi jämför oss och försöker vinna tävlingar som inte existerar.

Så jag vill säga till oss som är föräldrar: låt oss alla visa våra barn, tjejer som killar, att de är värdefulla, älskvärda och hjälp dem att bli människor som ger godhet och liv vidare till alla andra. Och till alla tjejer: detta är inte ert fel! Till alla pojkar (som jag vill kalla det oavsett ålder): ta emot Jesu kärlek, se honom som verkligen är man. Full av nåd och sanning. Älskar alltid, lämnar aldrig. Förlåter allt. Ger en en chans, ett nytt liv. Plats att vara, utrymme att växa och få vara. Vara sig själv. Bara få va mig själv.

Herre förbarma Dig över vår värld, över oss, över mig.
Låt Ditt rike komma. Herre förbarma dig.

Spring, spring, SPRING!

Idag har vi sprungit. Inte bara efter barnen på lekplatsen och fina födelsedagskalaset. Inte bara hemma, hit och dit. Och inte bara för att komma i tid.

Vi har haft Kompisklubben. Vi berättade om Elia som stod upp för Gud och det som var rätt och sant. Det sjöng vi om i Våga vara. Att vi med Jesus får vara tuffa och hjälpa de som är svaga. Coola som håller tillbaka när alla vill fram och vara först att göra det som är riktigt och rätt. Elia lyssna till Gud och gjorde som Herren sa. Och han bad och fick svar på sin bön, vilket gjorde stor skillnad – det regnade inte på tre år och Elia fick då mat av en korp, men när Elia sedan bad kom regnet igen. Och då sprang han (kanske) före kung Ahabs hästvagn de knappt tre milen till Jisreel. (1 Kung 17-19) Så tillsammans bad vi. Och tillsammans så sprang vi.

För idag var det dags för Spring för Uppsala. Vi sprang, barn och vuxna, så många varv (350 eller 200 meter under 20 minuter) som vi orkade för att samla in så mycket pengar som möjligt till de som har det väldigt svårt i vår närhet. Vi i församlingen Korskyrkan vill likna Jesus och älska alla människor i ord och i handling. Att springa var en mycket konkret handling, och de som var med och sponsrade löpandet och de som hejade på var också starkt bidragande till att vi alla tillsammans fick ihop över 60 000 kronor.

Nu har jag lite ont i benen. Men det spelar ingen roll när vi tillsammans för be, springa, ge och ge hopp till människor i vår värld. Nästa gång är jag med på startlinjen igen.

 

Observera att detta skrevs i september 2016. 😉

Möjliga familjen – Rob Parsons

Livet som familj är ofta hektiskt, fullt med saker som händer och ska göras. Ibland kan det kännas hopplöst och oerhört svårt. Ibland är det skratt och tacksamhet. För att på bästa sätt fungera som familj är det så viktigt att ta tid med varandra för att lyssna, samtala och dela livet. Prata om förväntningar, oro, glädje och allt som vardagen innehåller.

Ett sätt att uppmuntras som familj och som par är att läsa och tala om det tillsammans. Rob Parsons, som jobbar för den brittiska organisationen Care for the Family, har skrivit flera mycket bra böcker. I MÖJLIGA FAMILJEN – livets pussel är inte alldeles hopplöst ändå… (The Sixty Minute Family) ger han uppmuntran för hur viktigt det är att ge familjen tid och prioritering, betydelsen av att kommunicera och uppmuntra varandra, sätta mål med sitt föräldraskap och utmaningen med att släppa taget om de älskade barnen. Vidare berörs konflikthantering, det positiva med traditioner, relationerna med släkten och hur avgörande det är att lära sig älska under alla livets förhållande. Inte bara älska när det är vackert och skönt, utan lära sig leva tillsammans med varandra i överlåtelse och trohet.

Jag tycker denna boken är toppenbra! Tydliga exempel från Parsons rika erfarenhet av samtal med familjer. Språket är levande och intresset hålls vid liv. Efter varje kapitel finns det samtalsfrågor och praktiskt tips för att tillämpa de olika perspektiven i vardagen. Visst blir det lite kort när så många olika ämnen tas upp, men det finns ju alltid andra böcker för fördjupning. Ytterligare en sak som jag saknar är tron på Jesus och hur det stärker familjens liv tillsammans, men boken är troligen skriven för alla oavsett tro.

För den som är intresserad finns här en intervju med författaren.

 

Världens bästa pappa för mina barn

Under sommaren har jag funderat på hur oerhört viktiga vi som föräldrar är för våra barn. Jag hörde på en dokumentär på radio och andra berättelser från människor som alla visade hur jobbig saknaden av en förälder kan vara. Och jag läste Lukas 15, och tänkte att den yngre sonen kommer till besinning när han är långt hemifrån och då börjar förstå vad det är som han hade där hemma hos sin Far. Jag hoppas att vi och våra barn inte ska behöva fara vilse för att förstå hur mycket våra föräldrar och Herren Gud älskar oss.

Som föräldrar behöver vi självförtroende. Det har vi inte alltid tillräckligt av. Vi behöver också förebilder, och för oss pappor som är hemma med våra barn är det en ny tid eftersom förutsättningarna och situationen förändrats, och vi behöver hitta vår väg så gått det går.

I helgen som gick upptäckte jag en serie på SVTplay från NRK som heter Världens bästa pappa. Nu har jag sett första avsnittet, och det var mycket uppmuntrande för mig att få följa andra i liknande situationer som mig själv. Vardagen med barn i olika perspektiv kommer fram. Tips, uppmuntran och förslag på lösningar på utmaningar ges av olika experter och programledaren träffar olika personer som hjälper till med hur vi kan vara närvarande, skapa förutsägbarhet, tydlighet, behålla lekfullheten, samarbeta som föräldrar för barnens bästa och så vidare.

Jag kommer absolut att se denna serien som jag tycker tar upp ett så viktigt ämne. Och nu har ni som läser detta fått veta om den möjligheten.

Vattenlek

Soliga dagar har sina sidor. Regniga likaså. Så även om det regnade tog vi oss ut. Regnkläder på. Tre glada och förväntansfulla personer. Båten får följa med. Här ska det premiär åkas. Vi går till den lilla dammen i närheten av vårt hem. Nu fanns det redan flera vattenpölar på vägen dit, och eftersom barnen inte får hoppa i pölar med skor men med stövlar, så var det nu läge att hoppa. Hoppa rejält. Hoppa glatt. Och vi hade inte bråttom, så det var ingen fara. Något senare gick vi vidare. Stannade och pratade med några barn som letade figurer, som bara syns i deras elektroniska leksaker. Sprang lite, hoppade lite till i fler vattenpölar. Och sedan kom vi fram till dammen. Försökte ge tydliga instruktioner om att vara vid sidan av vattnet. Vi satte i båten, som åkte fram. Så spännande och häftigt. Den flyter, den åker och den kan ta olika riktningar. Och det kan också vi. En dotter springer rakt ner i vattnet och ramlar. Den andra går i för att hämta båten, men då blir det djupare än vad stövlarna är höga. Vi går hem för att ta av alla blöta kläder och stövlar. För att duscha och torka. För att fortsätta skratta och ha en bra dag. Oavsett vilket väder det är.

Gud är alltid god. Alltid är Gud god.

Förväntan och frustration inför föräldraledigheten

Idag har den börjat. Föräldraledigheten.

Jag har visserligen varit hemma två dagar/vecka sedan i mars, och var hemma med A när hon var mindre än ett år. Men nu kommer jag vara hemma med T som är drygt två år på heltid, och med A, 4 år, på måndagar och fredagar.

Utgångsläget är positivt. Vi har bett att min hustru B ska få jobb, och när hon nu har fått det är vi tacksamma. Jag gillar dessutom att vara med våra (och andras) barn, så att vara föräldraledig är något jag sett fram emot och längtan till med förväntan. Jag tror att det kan få bli fantastisk tid tillsammans då vi kan lära känna varandra och Jesus, leva vardagsliv med lek, mat, hämtning och lämning, gränssättning och så vidare. En annan bra sak är att kunna göra en sak, och inte kombinera två som det var under våren.

Utmaningarna finns alltid där för oss som människor och som föräldrar. Den senaste tiden har jag känt mig stressad och lite frustrerad över hur det ska gå att vara hemma och ta ansvar. Min förmåga att planera och fokusera kommer verkligen att prövas. Likaså mitt tålamod, både med mig själv, situationer och med barnen. Att ha barn är bra för helgelsen, som en vän sa till mig.

Så bra att Guds Andes frukt är tålamod (Gal 5:22-23). Jag får söka Herren och ta emot mer.

I går kväll läste jag i Psaltaren och kom till (139:23-24)
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.

Det fick bli min bön. Jag får komma till den levande Guden med mitt liv och allt det innehåller. Herren har hand om mig och min familj. Det tycker jag är fantastiskt.

Och första dagen har gått väldigt bra. Att vara närvarande, uppmärksam och leva i nuet är liv på riktigt. Det kommer bli många kojor byggda, lekplatser besökta och böcker lästa.