Välkommen barn! Äntligen förälder!

Många pratar om det och längtar efter det under lång tid. Den senaste tiden har jag både blivit morbror för första gången och andra vänner har också blivit föräldrar till mästerverk. Men hur är det att få barn, egentligen? Vad är det som har hänt? Låt mig lista några saker, som kan vara bra att veta innan man får barn.

  1. Frustrerande
    Livet är inte längre bara självständiga personer som tar eget ansvar och mycket tid för det jag eller vi vill. Det kan minst sagt vara frustrerande och ibland till och med irriterande. Men så är det med barn – de behöver vår omsorg och vår tid. Denna punkt är nog väldigt olika hur vi är förberedda när vi blir föräldrar.
  2. Ljud & annat
    Med barn kommer en massa ljud. Ibland roliga, för de lär sig, härmar och utvecklas. Men det kommer också tokiga och jobbiga: skrik, gråt, irritation. Och de kommer hela dygnet: också mitt i natten vill bebisar ha mat, ha trygghet, byta blöja med mera. Och barn, även små bebisar, kan slåss, rivas och bitas. Bara så ni vet.
  3. Ansvar & ekonomi
    Inte bara ljud följer med av att bli förälder, utan också att de ska ha mat, och av det kommer som sagt blöjor. Och med åren mer av din tid, energi och ekonomi (blöjor, mat, kläder, leksaker, möbler och så vidare, och så vidare). Att bli förälder är helt enkelt att få ansvar för allt det som en annan människa är och lever. Ett nyfött mästerverk är ett dygnet runt ansvar för sina föräldrar.
  4. Omvälvande prioriteringar
    Ett barn ändrar prioriteringarna. (Eller: borde verkligen göra det!) Barnet/barnen kommer bestämma när det är dags att sova, vakna, äta. Späckade scheman och överfyllda kalendrar: se upp! Detta innebär ju för de flesta av oss väldigt många bra saker.
  5. Helt enkelt underbart
    Om du nu tycker jag varit oklar och pessimistisk så är det inte hela bilden. Att få barn är också underbart. Tänk vilken glädje att få ta emot det efterlängtade barnet som vuxit nio månader i mammas mage. Tänk vilka gåva att ta hand om och vara med. Min och min frus erfarenhet är att det finns så mycket fantastiskt i att få nåden att ta emot ett nyfött barn i sina armar, i sin familj och sammanhang.

    Men som sagt, det är också ett ansvar och troligen livets viktigaste uppdrag.

Glad sommar… och advent!

Vad ger vi vidare till nästa generation? Vilka traditioner bär vi i våra liv och ger till våra barn? Här kommer några tankar om detta och hur vår tid och vårt sammanhang formar oss.

Jag tror det är bra att som människor fira. Det har ett värde att som familjer ha traditioner som hjälper oss att leva livet med mål och med riktning. Vi riskerar annars att slitas itu av oordning och alla krav och infall som kan komma från oss själva och från andra.

Men vad ska vi då fira? Och vem styr vad vi firar? I vår tid finns det stor intressen som menar att vi ska fira genom att spendera en massa pengar eller göra speciella saker. Jag tänker till exempel på Black Friday och Mellandagsrean som alla kommer i handlarnas perspektiv. Den sistnämnda börjar dessutom ofta långt innan mellandagarna, kanske för att folk saknar någon/något att fira. Kulturella och religiösa händelser kopplas ihop med hur konsumismen vill ta plats som vår viktigaste och mest närvarande gud. Tänk om vi mycket mer kunde fira i tacksamhet i det lilla med det vi redan har.

Också när vi firar är under förskjutning. För oss i norra Europa, där det är korta dagar, kallt och så vidare denna tiden på året, är det välkommet med adventsljusstakar, stjärnor i fönstren och allt annat som förgyller vardagen. Men kom ihåg att detta bara är omkring 100 år gamla vanor som genom vår ökade välfärd har exploderat. Idag har de flesta av oss glömt att advent (ankomst) i kyrkoåret egentligen är fasteperioden innan julfirandet. Se lite mer om det på Ryttargårdskyrkans hemsida. Självklart sjunger vi glada sånger om den åsneridande kungen, men det är mer. Det är en rannsakan, en förberedelse.

Självklart är det tokigt att säga glad sommar i december, men låt oss också inse att advent inte är julen. Och låt oss fira advent just som advent, och sedan jul som jul, festen att Gud blev människa. Och låt den festen fortsätta långt efter julafton, då den ju egentligen bara är i sin linda.

Därför ger jag fortfarande pengar till människor som behöver

Antalet människor som sitter och önskar pengar eller annat för sin överlevnad har som jag upplever det ökat i Sverige. Hur gör jag som pappa och pastor när jag möter dessa älskade och värdefulla personer? Här kommer några tankar när dagen går mot natt.

Det pågår ett samtal, en debatt om hur det står till med vår jord och med folk omkring oss. Bland annat har Jakob Olofsgårds krönika i Jönköpings-Posten visat ett perspektiv. Han har själv slutat ge pengar direkt till dem som tigger, och menar att det är det bästa därför att då kan hjälporganisationer få del av gåvorna för att förvandla förutsättningarna i de länder människorna kommer ifrån. Olofsgård är inte emot den akuthjälp som ges här, som mat, dusch, tvätt och så vidare, men har valt bort givandet i muggen. Jag har själv inte läst krönikan (kanske en vass rubrik för att väcka intresse?), men hörde inslaget från SRP4 och har även läst några andra artiklar, i Dagen och Jnytt. Micael Grenholm breddar bilden väldigt bra genom sitt engagemang, se till exempel Stefanushjälpens blogg.

Vad tänker då jag i allt detta? Jo, om det enda vi gör är att lägga de få mynt vi har i behövande människors hattar eller muggar är det illa ställt med oss. Om vi bara ger för att stilla ett dåligt samvete, men sedan när vi gått förbi inte längre bryr oss, då är vi likgiltiga. De människor som vill ha hjälp är redan i behov, men om vi inte kan avvara lite av allt det vi har, då har vi inte fattat vad livet handlar om, eller hur gott ställt de absolut flesta i vårt land är. Jag tror vi behöver leva rättvisa och generositet som naturliga konsekvenser av att varje dag få ta emot livet som en gåva.

Självklart håller jag med Olofsgård att en huvuddel av vårt engagemang bör gå via hjälporganisationer för att förvandla förutsättningarna i de området som människor kommer från som tigger här. Och absolut är det både en nationell och internationell kris att det är som det är och verkar förbli så ett tag till, tyvärr.

Men för mig handlar det också om något större. Varför skulle jag inte ge till både och? Både till hjälporganisationen och till personen jag möter. Varför är det inte en fantastisk möjlighet att få uppmuntra en annan människa, en underbar kvinna eller man? Varför inte visa min dotter, som ofta är med när jag handlar mat och möter människor i som är i denna nöd, på att det är positivt att ge vidare? Självklart kommer jag berätta för mina barn om vårt engagemang, böner och givande för en bättre värld. För mig är det viktigt att försöka bemöta människor med Guds kärlek, och för mig innebär det att jag vill vara med och ge, också på detta sättet, liksom på många andra.

Här finns mycket att säga som till exempel: vad och till vem vi ska ge, hur mycket och hur ofta. Själv tänker jag att att det inte är det viktigaste, för om det är så riskerar vi att göra personerna som behöver vår hjälp till just objekt, vilket jag tror ingen vill som engagerar sig i dessa frågor.

I kyrkoåret är det nu domsöndagen. En påminnelse om att vi alla ska få stå till svars för vad vi varit, tänkt, gjort och inte gjort. Men också ett hopp om om att den som dömer allting är Herren Jesus, han som är barmhärtighetens konung.

-Hjälpa till!!

Har du också blivit frustrerad över att dina barn vill vara med? Är det en utmaning att komma på idéer på vad barnen ska göra när du vill göra något annat? Här är några tankar om hur vi gör hemma hos oss.

Ofta säger våran tvååring: Ana hjälpa till!! Hon har diverse förslag på hur hon kan få vara delaktig och närvarande i vardagslivet. Och steg för steg lär vi oss leva livet tillsammans. Som så ofta är min hustru många steg före mig.

Så när det är måndag och jag som pastor har ledig dag är det ofta dags att tvätta kläder. Då vill storasyster såklart vara med. Och ofta får hon det, så det blir en utflykt till tvättstugan. Visst finns det en del risker (tvättmedel, vassa hörn, smuts och så vidare), men det är framför allt väldigt trevligt att göra saker ihop. Hon har med tiden blivit riktigt duktig på att hänga strumpor på tork.

Viktigast är att dela livet. Inte att allt ska gå så effektivt (ja, jag har tänkt så massor av gånger) utan att vi faktiskt i allt det som är livet dela det vi är och har tillsammans.

Jag kommer med glädje ihåg hur pojken som jag bodde tillsammans med i kollektiv (och ja, hans föräldrar bodde också där 😉 ) brukade stå på en stol och skölja disken. Nu är det min dotter som är i den åldern så att hon får vara med och hjälpa till.

Med familjen – på pastorskonferens

Vad gör du när jobbet skickar iväg dig på konferens, resa och frånvaro från hemmet och familjen?? Tar du det som en förmån och en chans att få lite egentid och vila från allt med barn och bestyr? Allting beror ju förstås på var, när och hur. Men så här gjorde vi i veckan.

Den gångna veckan hade Evangeliska Frikyrkan medarbetarkonferens i Örebro. Som pastor var jag inbjuden till dessa inspirerande och utmanande dagar. Konferensen var verkligen fantastiskt bra och handlade om att Gud har en vision, en mission, ett uppdrag i vilket vi får dras in i och vara delaktiga. Förutom undervisning, bön och tillbedjan, samtalsgrupper så pratade vi. Det var välbehövligt att med de korta promenader jag tog morgon och kväll, för då var det i alla fall tyst. När många människor träffas som delar mycket av hjärta, vision och annat så kan jag lova att det pratas hela tiden.

Inför att jag skulle planera denna resa stod vi inför följande. Som familj skulle det betyda flera dagar och nätter utan att vi fick vara tillsammans och dela livet. Efter en hel del funderande kom vi fram till att det bästa för oss alla var att vi åkte – allihopa. Till detta kan tilläggas att vi Örebro har många vänner, fler än vi hann träffa, så vi hade människor att som gav oss sängar att sova i, mycket mat och gladde oss med sin närvaro.

Jag utmanas som make och pappa till hur ofta våra jobb drar i oss och delar upp våra liv i olika delar. Risken finns att vi tacksamt tar emot tjänsteresor, affärsluncher etc. som om det är det enda alternativet. Nu har ju jag ingen aning om ditt liv och arbete, men jag skulle vilja föreslå att alltid tänka in din familj i alla planer du eller andra gör för dig. För allt vi gör påverkar dem. Och eftersom vi är en del av varandras liv, tycker jag att vi verkligen ska ta ställning för dem så långt det är möjligt.

Naturligtvis går det inte att ta med fru och barn på alla resor, mer om sådant snart. Men jag är tacksam att det gick denna gången. Från blöjbyten och välling till Andens roll i att visa världen vem Jesus är. Det är en bra kombination! 😉
\o/
Daniel

Tankar omkring fars dag

Visst ska vi hylla och fira. Självklart finns det så mycket att vara glad över. Men kan det vara så att det också finns en gräns som det kommersiella vill gnaga på? Ett mönster som vi människor förväntas delta i? Här är mina tankar i slutet på fars dag 2014, tredje året som pappa.

Jag tycker vi med rätta bör fira dem som sliter i det tysta, kämpar på så allt fungerar, håller uppe sådant som vi varje dag tar del utav. Särskilt det som ger ett djupt avtryck på andra människor. När denna dagen närmar sig sitt slut är jag inte så säker på att det är rättvist att alla fäder ska ha en egen dag. Inte alls så att vi pappor per automatik gör någonting dåligt. Jag utgår från att vi försöker så gott vi kan. Ibland räcker det långt, ibland knappt någonstans.

Min undran finns delvis i hur man ska uppvakta. De flesta pappor har det största ansvaret för yttre tjänst, att jobba så familjen får inkomst. Men måste den som jobbar bli hyllad med gåvor som kan köpas för pengar? Finns det inte något mycket vackrare med teckningen barnet ritat eller halsbandet i spridda färger och storlekar? Ett givande från en annan värld, med en annan ”valuta”. Vet inte hur era traditioner ser ut, berätta gärna. Mina döttrar är ännu så små att en puss på kinden blev dagens höjdpunkt. Men vad ser jag framför mig om 15-20 år? Och hur gratulerar, uppvaktar jag min egen far?

I alla fall så tror jag att det kan vara lönt att tänka på hur vi alla uppmuntrar och uppmärksammar varandra i vardagslivet. Hur kan vi göra något särskilt, inte för att almanackan eller affärerna säger åt oss att göra så? Hur kan vår fantasi och spontanitet få utlopp på bästa sätt?

Och hur kan vi fira dem som ingen annan firar? Glädje dem som gråter och trösta de som förlorat hoppet? För jag tror på fullaste allvar att våra liv kan få betyda så mycket mer än vi anar, tror eller tänker. Och jag tror att det framför allt kan få göra det när vi har kontakt med alla goda gåvors givare. (Jakob 1:17)

Så, fira varandra. Tacka för allt på en massa olika sätt. Och glöm inte bort att alla är vackra, viktiga och värdefulla. Också dem som inte har några egna barn. De som sitter ensamma. Som fryser och är hungriga. Och de som tar hand om de som andra bara vill hylla på fars dag.

Berättelsen om alltings början

Allting har en början. En planta behöver ett frö, en film ett manus och varje barn behöver föräldrar. Utan början ingen fortsättning.

Så nu har det skett. Jag har klivit in i bloggosfären. Vet inte om jag ska säga –Äntligen! eller –Hjälp! Det får ni gärna ge kommentarer på, nu och framöver.

Jag tänkte dela med mig, utmana, samtala om sådant som jag tycker är det viktigaste i livet. Som att vara förälder till värdefulla, vackra och viktiga barn. Som att följa Jesus i vardagen. Exakt vad och hur får visa sig.

Min uppfattning är att Gud har varit med och skapat allting. Det var mycket gott. (1 Mosebok 1:31) Därför finns det verkligen anledning att ödmjukt tacka för att det som finns omkring oss. Vänner, mat, tid, familj, arbete, vila, snö och regn. 😉

Våra liv ser väldigt olika ut. Men jag vet att det är mitt i allt det som är vår vardag som möjligheten till glädje och mening finns. Inte någon annanstans och någon annan gång.
Så: se det som finns och tacka för att du får leva i allt detta.

 

Allt gott
\o/ Daniel