Superhjältar

Det finns människor som är och gör det där extra. Som ger ut, älskar och tar hand om andra på ett helt underbart sätt. Istället för sig själva sätter de andra först. Eftersom de sällan får stora rubriker lever de fördolda liv. Visst finns det massor av hjältar, men jag tänker nu på de föräldrar som är hemma med sina barn. Här kommer min hyllning av er.

För att barnen är det viktigaste vi har. För att våra egna liv på bästa sätt levs genom att ge det vidare till andra. För att trygghet, mening och identitet byggs redan från allra första början, på ett särskilt sätt när barnen är 0-3 år. För att pengar, jobb och annat yttre inte är centrum av livet. För att tillit, generositet och glädje i vardagen är det. För att det är så som det goda livet överförs till nya generationer.

Jag vet inte vilka förväntningar du har på dig själv och på livet. Men jag vet att vi alla har många möjligheter att föra vidare det mest värdefulla vi har fått. Vår tid, närvaro, uppmärksamhet, vårt intresse och vår kärlek.

Idag har vi som lever i Sverige väldigt stora förmåner. Därför finns goda möjligheter för både mammor och pappor att vara hemma med sina barn. Det tillfället tycker jag att vi alla som är föräldrar ska ta – så mycket som vi bara kan! Att vara med sina barn måste vara något av det viktigaste vi kan göra. Inget annat kan egentligen jämföras med gemenskapen med de personer som är mest betydelsefulla för oss.

Äta tillsammans, prata, berätta, sjunga, be, och ha roligt på en massa olika sätt. Kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det. Samtidigt får ni som är hemma stå ut med massor av ansvar – mat, disk, tvätt, städning, sövning, blöjbyten, lämning/hämtning/skjutsning, lekplats, ingen ro och vila (inte ens att gå på toa). Ni får hantera trötta, snuviga, trotsiga, hungriga och olydiga barn. Och även oförstående, ignorerande partners.

Ni som är hemma med era barn: Ni är superhjältar! Era liv kan för en del människor verka vara i skymundan, lite obetydliga. Andra kanske till och med tycker att ni glider omkring och tar allt för givet, lever ett lyxliv i ledighet och glans. Men jag vill säga till er: det ni gör genom att på det bästa sätt ni kan ta hand om, älska, uppfostra era barn – det är vårt samhälles, ja hela världens, viktigaste uppgift. Så, gör detta med självförtroende. Snöa inte in på fb – snöa in i att ge ditt liv för ditt/dina barn. Då är du en sann hjälte, en superhjälte, som gör det vi finns här för att göra. Se livet. Leva livet. Ge liv. Ge livet vidare.

Ett gott och välsignat 2015

Inför det nya året hoppas, önskar och ber jag om

  • mer frid och vila
    mindre stress och oro
  • mer hälsa och läkedom
    mindre sjukdom, plåga och ångest
  • mer fred och välgång
    mindre krig, osämja och elände
  • mer glädje
    mindre sorg och smärta
  • mer sanning
    mindre fasader och lögner
  • mer liv på djupet
    mindre yta och slöseri
  • mer äkthet och enhet
    mindre splittring
  • mer mening och innehåll
    mindre tomhet och intetsägande
  • mer tacksamhet och förnöjsamhet
    mindre fokus på vad vi saknar eller vill ha
  • mer närvaro i vardagen
    mindre av förlorad tid
  • mer förvandling och förnyelse
    mindre av dåliga gamla hjulspår
  • mer av rätt tankar och inriktning
    mindre vilsenhet
  • mer försoning
    mindre splittring och separerande murar
  • mer gemenskap
    mindre ensamhet

Ett år med Yeshua bar Josef helt enkelt!

Nu är det jul igen, och julen varar väl till…

Idag funderade några av Sveriges Radios programledare på hur länge vi kan sjunga och spela julsånger. Förslaget var att idag var sista dagen för dessa melodier och texter. Detta uttalande får mig att skriva dessa rader. För julen varar inte till påsk, och inte heller måste vi sluta fira jul idag, även om många gör det.

Jul. Högtid med stor familjeprägel och för många, men långt ifrån alla, en höjdpunkt på året. Mat, klappar och resor hem eller bort gör det till en enorm konsumtionsexplosion. Men julen handlar egentligen om något annat. Om Jesu födelse. Om att ungefär nio månader efter att ett barn blir till föds det in i denna världen. Om att det barnet som kom till en liten enkel familj i Israel för omkring två tusen år sedan var och är något alldeles speciellt. Bibeln berättar att bebisen skulle vara en regent över ett annorlunda rike. Ett ljus i mörkret och en fredsskapare. (Läs bland annat i Matteus 1-2, Lukas 1-2 och i Jesaja 9:2-7 om detta.) Denna händelse och person har förvandlat mitt och många andra människors liv, läs till exempel vad Sebastian Stakset skriver på SVT Opinions adventskalender.

Jesus föddes inte den 25 december och Bibeln säger inte att vi ska fira jul. Men så har det blivit för många av oss. Dels på grund av firandet av tillblivelsen i Marias mage samt att det finns en Skapare bakom allting. Men också för att det samtidigt som tron på Jesus fick officiell ställning fanns en romersk fest till solens ära, vilken kombinerades med att fira födelsen av Messias, räddaren från Gud själv.

Som jag tidigare skrivit är advent en förberedelse. Julen börjar, som jag ser det, på kvällen den 24 december. Fram till dess handlar det om att ställa i ordning. Men för många är julen slut redan den 25:e (då vissa fortsätter med sin tillbedjan på mellandagsrean), eftersom man inte har en relation eller kontakt med vad det är som egentligen firas. Barnet i krubban. Föräldrar som inte hade de bästa omdömena från omgivningen. Änglar på besök. Sånger till Herrens ära. Herdar som blir ögonvittnen. Vetenskapsmän på långresa. En härskare som absolut vill behålla makten. Gåvor som blir till hjälp för utsatta flyktingar i främmande land. Allt för att pojken var något utöver det vanliga.

I Sverige har julafton blivit den stor dagen i julfirandet. Flera andra kulturer och språk hyllar den nyfödde den 25:e. För många andra är det trettondedag jul som är tidpunkten för firandet. Det kallas även Epifania, vilket betyder uppenbarelse. Gud blir synlig för mänskligheten genom barnet som fötts. Ursprunget till detta finns också i mötet med annan tro.

Och nu skulle vi kunna tänka att julen är slut. Men hos oss finns också tjugondedag Knut, den 13 januari. Även här finns koppling till annan tro, för en av teorierna kring denna dag är att den var ett försök att konkurrera ut vikingarnas vinterblot som inföll då. Traditionellt har granen nu kastats ut under festligheter, gärna med barnen, och så är julen avslutad. Eller… nej vi tar inte lilla julafton nu…

Så, om vi börjar för tidigt är det risk att vi slutar redan innan festen börjat.

Fira att Gud blev människa. Fira att ljuset alltid är starkare än mörkret. Fira att Gud vill vara med oss i våra liv. Varje dag. Var glada och tacka Herren. Ge vidare av allt det goda du har fått.

 

 

Skrivet med stöd av Martin Modéus bok Tradition och liv (Verbum).

Nu åker vi! London tur och retur

Varför skickas en pastor från Uppsala till London i oktober, och vad kan en sådan resa betyda? Häng med så ska jag berätta.

Under denna höst/vinter/vår gör Evangeliska Frikyrkan (EFK, det sammanhang jag jobbar inom) och dess Medarbetarförbund en stor fortbildningssatsning. Genom erbjudanden om ett antal spännande studieresor till olika delar av jorden vill man uppmuntra till att ledare ifrån olika församlingar i Sverige får kontakter och missionsperspektiv på liv, tjänst här hemma. Det blir självfallet också tid för att samtala, utmanas, uppmuntras och be tillsammans med varandra på resorna, vilket också stärker kontakterna mellan personer och platser.

Nu+åker+vi

Jag fick förmånen att bli sänd av min församling Korskyrkan Uppsala till London, och det är jag så glad och tacksam för. Vi var den första gruppen som åkte iväg och blev till slut 16 personer från 12 olika ställen. Alla vi jobbar på olika sätt med barn, ungdomar och familj i våra församlingar, vilket också var inriktningen på vår resa. London är ju en storstad med möjlighet att se flera olika församlingars arbete. Det ligger också ganska nära oss i Sverige, både vad gäller avstånd och kultur. Så en torsdag i oktober möttes vi på The Highbury Centre i London, som var vår samlingsplats och boende under dessa dagar tillsammans. (Dock kom jag lite sent på grund av vindar över England, men kom fram till slut.)

Under fyra intensiva dagar mötte vi:

DSC_4403 DSC_4428 relationshipcentral

Jag fick såklart väldigt mycket inspiration från allt detta. Se hur stora församlingar tänker i en miljonstad och där folk bor utspritt. Om betydelsen att göra det vi gör helhjärtat och att skapa platser för att komma tillsammans. Se hur olika generationer kan hjälpa varandra och hur vi när vi träffas kan skapa en attraktiv kultur, något som ger avtryck bland andra. Betydelsen av att jobba överlåtet och hålla kontakt med barnen mellan samlingarna i kyrkan. Möta människor som tänkt igenom sin teologi och omsätter den i liv och tjänst. Uppmuntrats att Bibelns Gud har allt utrymme i världen för att möta, närvara och använda barn. Sett församlingar som gör avgörande påverkan i sin omgivning, på flera olika sätt. Utmanats att jobba med relationer, sexualitet och annat som är på agendan för människor. Funderat på hur vi kan inkludera alla, till exempel barn med olika funktionsnedsättningar. Se hur de goda nyheterna om Jesus kan förändra unga människors liv och riktning. För att Jesus är världens hopp.

Mest givande för mig var nog alla samtal. Tillsammans tog vi nya steg i tanke, bön och längtan genom att vid måltider och fika, vid resor med buss och tunnelbana, innan vi somnade och under promenader dela vilka vi är och vad vi står i här hemma. Om vilka möjligheter som finns och hur utmaningarna ser ut. Göra olika övningar för att kunna bli bättre rustade i vår tjänst. Bearbeta det vi varit med om och kunna ta med oss erfarenheter och lärdomar från mötena med olika församlingar och personer i London hem och omsätta det i praktik. Tack till alla er som jag fick göra resan med!

DSC_4420
Highbury. Tidigare stadium för fotboll, nu fullt med bostäder där det förut var läktare.

Visst fanns det tid för lite annat också. Äta mat med smak från olika kontinenter, njuta av glass i ett soligt Hide Park, inhandla laddu och kaju katli, samt se Wembley, Emirates och Highbury. Vilket får mig att komma till avslutningen. Det vi bygger, leder, driver kommer att ge ett resultat. Antingen ett positivt eller ett negativt. Antingen ett stort eller ett litet. (1 Kor 3:10-17) Men låt oss alla göra allt vi kan för att ge barnen de absolut bästa förutsättningarna för att få lära känna Jesus och få honom som sin nära vän och hela livs Herre. Låt oss bygga om allt det som behövs, så att inget får stå i vägen för detta.

Välkommen barn! Äntligen förälder!

Många pratar om det och längtar efter det under lång tid. Den senaste tiden har jag både blivit morbror för första gången och andra vänner har också blivit föräldrar till mästerverk. Men hur är det att få barn, egentligen? Vad är det som har hänt? Låt mig lista några saker, som kan vara bra att veta innan man får barn.

  1. Frustrerande
    Livet är inte längre bara självständiga personer som tar eget ansvar och mycket tid för det jag eller vi vill. Det kan minst sagt vara frustrerande och ibland till och med irriterande. Men så är det med barn – de behöver vår omsorg och vår tid. Denna punkt är nog väldigt olika hur vi är förberedda när vi blir föräldrar.
  2. Ljud & annat
    Med barn kommer en massa ljud. Ibland roliga, för de lär sig, härmar och utvecklas. Men det kommer också tokiga och jobbiga: skrik, gråt, irritation. Och de kommer hela dygnet: också mitt i natten vill bebisar ha mat, ha trygghet, byta blöja med mera. Och barn, även små bebisar, kan slåss, rivas och bitas. Bara så ni vet.
  3. Ansvar & ekonomi
    Inte bara ljud följer med av att bli förälder, utan också att de ska ha mat, och av det kommer som sagt blöjor. Och med åren mer av din tid, energi och ekonomi (blöjor, mat, kläder, leksaker, möbler och så vidare, och så vidare). Att bli förälder är helt enkelt att få ansvar för allt det som en annan människa är och lever. Ett nyfött mästerverk är ett dygnet runt ansvar för sina föräldrar.
  4. Omvälvande prioriteringar
    Ett barn ändrar prioriteringarna. (Eller: borde verkligen göra det!) Barnet/barnen kommer bestämma när det är dags att sova, vakna, äta. Späckade scheman och överfyllda kalendrar: se upp! Detta innebär ju för de flesta av oss väldigt många bra saker.
  5. Helt enkelt underbart
    Om du nu tycker jag varit oklar och pessimistisk så är det inte hela bilden. Att få barn är också underbart. Tänk vilken glädje att få ta emot det efterlängtade barnet som vuxit nio månader i mammas mage. Tänk vilka gåva att ta hand om och vara med. Min och min frus erfarenhet är att det finns så mycket fantastiskt i att få nåden att ta emot ett nyfött barn i sina armar, i sin familj och sammanhang.

    Men som sagt, det är också ett ansvar och troligen livets viktigaste uppdrag.

Glad sommar… och advent!

Vad ger vi vidare till nästa generation? Vilka traditioner bär vi i våra liv och ger till våra barn? Här kommer några tankar om detta och hur vår tid och vårt sammanhang formar oss.

Jag tror det är bra att som människor fira. Det har ett värde att som familjer ha traditioner som hjälper oss att leva livet med mål och med riktning. Vi riskerar annars att slitas itu av oordning och alla krav och infall som kan komma från oss själva och från andra.

Men vad ska vi då fira? Och vem styr vad vi firar? I vår tid finns det stor intressen som menar att vi ska fira genom att spendera en massa pengar eller göra speciella saker. Jag tänker till exempel på Black Friday och Mellandagsrean som alla kommer i handlarnas perspektiv. Den sistnämnda börjar dessutom ofta långt innan mellandagarna, kanske för att folk saknar någon/något att fira. Kulturella och religiösa händelser kopplas ihop med hur konsumismen vill ta plats som vår viktigaste och mest närvarande gud. Tänk om vi mycket mer kunde fira i tacksamhet i det lilla med det vi redan har.

Också när vi firar är under förskjutning. För oss i norra Europa, där det är korta dagar, kallt och så vidare denna tiden på året, är det välkommet med adventsljusstakar, stjärnor i fönstren och allt annat som förgyller vardagen. Men kom ihåg att detta bara är omkring 100 år gamla vanor som genom vår ökade välfärd har exploderat. Idag har de flesta av oss glömt att advent (ankomst) i kyrkoåret egentligen är fasteperioden innan julfirandet. Se lite mer om det på Ryttargårdskyrkans hemsida. Självklart sjunger vi glada sånger om den åsneridande kungen, men det är mer. Det är en rannsakan, en förberedelse.

Självklart är det tokigt att säga glad sommar i december, men låt oss också inse att advent inte är julen. Och låt oss fira advent just som advent, och sedan jul som jul, festen att Gud blev människa. Och låt den festen fortsätta långt efter julafton, då den ju egentligen bara är i sin linda.

Därför ger jag fortfarande pengar till människor som behöver

Antalet människor som sitter och önskar pengar eller annat för sin överlevnad har som jag upplever det ökat i Sverige. Hur gör jag som pappa och pastor när jag möter dessa älskade och värdefulla personer? Här kommer några tankar när dagen går mot natt.

Det pågår ett samtal, en debatt om hur det står till med vår jord och med folk omkring oss. Bland annat har Jakob Olofsgårds krönika i Jönköpings-Posten visat ett perspektiv. Han har själv slutat ge pengar direkt till dem som tigger, och menar att det är det bästa därför att då kan hjälporganisationer få del av gåvorna för att förvandla förutsättningarna i de länder människorna kommer ifrån. Olofsgård är inte emot den akuthjälp som ges här, som mat, dusch, tvätt och så vidare, men har valt bort givandet i muggen. Jag har själv inte läst krönikan (kanske en vass rubrik för att väcka intresse?), men hörde inslaget från SRP4 och har även läst några andra artiklar, i Dagen och Jnytt. Micael Grenholm breddar bilden väldigt bra genom sitt engagemang, se till exempel Stefanushjälpens blogg.

Vad tänker då jag i allt detta? Jo, om det enda vi gör är att lägga de få mynt vi har i behövande människors hattar eller muggar är det illa ställt med oss. Om vi bara ger för att stilla ett dåligt samvete, men sedan när vi gått förbi inte längre bryr oss, då är vi likgiltiga. De människor som vill ha hjälp är redan i behov, men om vi inte kan avvara lite av allt det vi har, då har vi inte fattat vad livet handlar om, eller hur gott ställt de absolut flesta i vårt land är. Jag tror vi behöver leva rättvisa och generositet som naturliga konsekvenser av att varje dag få ta emot livet som en gåva.

Självklart håller jag med Olofsgård att en huvuddel av vårt engagemang bör gå via hjälporganisationer för att förvandla förutsättningarna i de området som människor kommer från som tigger här. Och absolut är det både en nationell och internationell kris att det är som det är och verkar förbli så ett tag till, tyvärr.

Men för mig handlar det också om något större. Varför skulle jag inte ge till både och? Både till hjälporganisationen och till personen jag möter. Varför är det inte en fantastisk möjlighet att få uppmuntra en annan människa, en underbar kvinna eller man? Varför inte visa min dotter, som ofta är med när jag handlar mat och möter människor i som är i denna nöd, på att det är positivt att ge vidare? Självklart kommer jag berätta för mina barn om vårt engagemang, böner och givande för en bättre värld. För mig är det viktigt att försöka bemöta människor med Guds kärlek, och för mig innebär det att jag vill vara med och ge, också på detta sättet, liksom på många andra.

Här finns mycket att säga som till exempel: vad och till vem vi ska ge, hur mycket och hur ofta. Själv tänker jag att att det inte är det viktigaste, för om det är så riskerar vi att göra personerna som behöver vår hjälp till just objekt, vilket jag tror ingen vill som engagerar sig i dessa frågor.

I kyrkoåret är det nu domsöndagen. En påminnelse om att vi alla ska få stå till svars för vad vi varit, tänkt, gjort och inte gjort. Men också ett hopp om om att den som dömer allting är Herren Jesus, han som är barmhärtighetens konung.

-Hjälpa till!!

Har du också blivit frustrerad över att dina barn vill vara med? Är det en utmaning att komma på idéer på vad barnen ska göra när du vill göra något annat? Här är några tankar om hur vi gör hemma hos oss.

Ofta säger våran tvååring: Ana hjälpa till!! Hon har diverse förslag på hur hon kan få vara delaktig och närvarande i vardagslivet. Och steg för steg lär vi oss leva livet tillsammans. Som så ofta är min hustru många steg före mig.

Så när det är måndag och jag som pastor har ledig dag är det ofta dags att tvätta kläder. Då vill storasyster såklart vara med. Och ofta får hon det, så det blir en utflykt till tvättstugan. Visst finns det en del risker (tvättmedel, vassa hörn, smuts och så vidare), men det är framför allt väldigt trevligt att göra saker ihop. Hon har med tiden blivit riktigt duktig på att hänga strumpor på tork.

Viktigast är att dela livet. Inte att allt ska gå så effektivt (ja, jag har tänkt så massor av gånger) utan att vi faktiskt i allt det som är livet dela det vi är och har tillsammans.

Jag kommer med glädje ihåg hur pojken som jag bodde tillsammans med i kollektiv (och ja, hans föräldrar bodde också där 😉 ) brukade stå på en stol och skölja disken. Nu är det min dotter som är i den åldern så att hon får vara med och hjälpa till.

Med familjen – på pastorskonferens

Vad gör du när jobbet skickar iväg dig på konferens, resa och frånvaro från hemmet och familjen?? Tar du det som en förmån och en chans att få lite egentid och vila från allt med barn och bestyr? Allting beror ju förstås på var, när och hur. Men så här gjorde vi i veckan.

Den gångna veckan hade Evangeliska Frikyrkan medarbetarkonferens i Örebro. Som pastor var jag inbjuden till dessa inspirerande och utmanande dagar. Konferensen var verkligen fantastiskt bra och handlade om att Gud har en vision, en mission, ett uppdrag i vilket vi får dras in i och vara delaktiga. Förutom undervisning, bön och tillbedjan, samtalsgrupper så pratade vi. Det var välbehövligt att med de korta promenader jag tog morgon och kväll, för då var det i alla fall tyst. När många människor träffas som delar mycket av hjärta, vision och annat så kan jag lova att det pratas hela tiden.

Inför att jag skulle planera denna resa stod vi inför följande. Som familj skulle det betyda flera dagar och nätter utan att vi fick vara tillsammans och dela livet. Efter en hel del funderande kom vi fram till att det bästa för oss alla var att vi åkte – allihopa. Till detta kan tilläggas att vi Örebro har många vänner, fler än vi hann träffa, så vi hade människor att som gav oss sängar att sova i, mycket mat och gladde oss med sin närvaro.

Jag utmanas som make och pappa till hur ofta våra jobb drar i oss och delar upp våra liv i olika delar. Risken finns att vi tacksamt tar emot tjänsteresor, affärsluncher etc. som om det är det enda alternativet. Nu har ju jag ingen aning om ditt liv och arbete, men jag skulle vilja föreslå att alltid tänka in din familj i alla planer du eller andra gör för dig. För allt vi gör påverkar dem. Och eftersom vi är en del av varandras liv, tycker jag att vi verkligen ska ta ställning för dem så långt det är möjligt.

Naturligtvis går det inte att ta med fru och barn på alla resor, mer om sådant snart. Men jag är tacksam att det gick denna gången. Från blöjbyten och välling till Andens roll i att visa världen vem Jesus är. Det är en bra kombination! 😉
\o/
Daniel

Tankar omkring fars dag

Visst ska vi hylla och fira. Självklart finns det så mycket att vara glad över. Men kan det vara så att det också finns en gräns som det kommersiella vill gnaga på? Ett mönster som vi människor förväntas delta i? Här är mina tankar i slutet på fars dag 2014, tredje året som pappa.

Jag tycker vi med rätta bör fira dem som sliter i det tysta, kämpar på så allt fungerar, håller uppe sådant som vi varje dag tar del utav. Särskilt det som ger ett djupt avtryck på andra människor. När denna dagen närmar sig sitt slut är jag inte så säker på att det är rättvist att alla fäder ska ha en egen dag. Inte alls så att vi pappor per automatik gör någonting dåligt. Jag utgår från att vi försöker så gott vi kan. Ibland räcker det långt, ibland knappt någonstans.

Min undran finns delvis i hur man ska uppvakta. De flesta pappor har det största ansvaret för yttre tjänst, att jobba så familjen får inkomst. Men måste den som jobbar bli hyllad med gåvor som kan köpas för pengar? Finns det inte något mycket vackrare med teckningen barnet ritat eller halsbandet i spridda färger och storlekar? Ett givande från en annan värld, med en annan ”valuta”. Vet inte hur era traditioner ser ut, berätta gärna. Mina döttrar är ännu så små att en puss på kinden blev dagens höjdpunkt. Men vad ser jag framför mig om 15-20 år? Och hur gratulerar, uppvaktar jag min egen far?

I alla fall så tror jag att det kan vara lönt att tänka på hur vi alla uppmuntrar och uppmärksammar varandra i vardagslivet. Hur kan vi göra något särskilt, inte för att almanackan eller affärerna säger åt oss att göra så? Hur kan vår fantasi och spontanitet få utlopp på bästa sätt?

Och hur kan vi fira dem som ingen annan firar? Glädje dem som gråter och trösta de som förlorat hoppet? För jag tror på fullaste allvar att våra liv kan få betyda så mycket mer än vi anar, tror eller tänker. Och jag tror att det framför allt kan få göra det när vi har kontakt med alla goda gåvors givare. (Jakob 1:17)

Så, fira varandra. Tacka för allt på en massa olika sätt. Och glöm inte bort att alla är vackra, viktiga och värdefulla. Också dem som inte har några egna barn. De som sitter ensamma. Som fryser och är hungriga. Och de som tar hand om de som andra bara vill hylla på fars dag.